tandläkarväder en fredag:
Igår när vi slutat jobba åkte jag och mamma in till stan. Vi promenerade och gick i butiker och i Humlegråden var det lerigt och grått och vi var tvungna att hoppa över vattenpölarna, men i Gamla stan hade de hängt upp julbelysningen och jag fick en sådan stark längtan efter rimfrost, snö som knarrar under fötterna när man går och kyla som biter i kinderna. Kyla som kryper innanför jackan så att man går och spänner sig lite, men utan att det gör något för man vet att när man kommer in är det varmt, ljus brinner och man ska kanske dricka varm choklad. Jag antar att de inte är så långt kvar, för i veckan börjar vi sälja saffransbullar på jobbet och nästa helg är det första advent. Snart, snart kommer väl snön?
Vi mötte upp bror och pappa för att äta middag och tog vi oss sedan vidare till Hovet där vi skulle se Lars Winnerbäck och strax innan åtta släcktes lamporna och han klev upp på scen. Som vem som helst. Ensam med sin gitarr började han innan bandet klev på och allt var snyggt och bra, och jag tycker att han log mer än vanligt. "Det är Winnerbäckväder idag, hoppas det håller i sig", hade någon sagt honom tidigare under dagen och han tyckte att det var lite synd att han förknippades med den gråa dystra. Men han fick väl skylla sig själv.
Peregrinas på vift del fem:
... och när Amanda hade carpat klart i skuggan under trädet vid vägkanten, när vi ätit våra bananer, nektariner, diggisar och druckit någon liter vatten var så promenerade vi vidare mot Astorga. Vi gick längs en motorväg i ett par timmar vilket inte var så spännande, så ett tips är att välja den högra vägen och inte den vänstra om ni någon gång går denna etapp.
vi svängde bort från motorvägen och såg snart staden nedanför oss, en bit bort. Vi kom närmre och närmre förstås och väl framme blev vi tilldelade varsin sängplats på det stora kommunala alberguet.
efter powernap+dusch osv så gick vi ut på stan en stund, på gator och över torg vi kände igen, och på supermarcan inhandlade vi vakumförpackade kakor i lösvikt samt middagsingredienser. I det gemensamma köket lagade vi mat och sedan satte vi oss på den stora terrassen och åt couscoussallad och planerade hur vi skulle lägga upp resten av vår vandring. Vi kände oss som hemma.
vi drack vin och åt choklad (bjöd på choklad) och solen gick ner och tidigt nästa morgon lämnade vi Astorga.
28 kilometer senare kom vi fram till Foncebadon, efter att ha passerat Cowboybar (såklart!) någon by tidigare. Foncebadon har väl sett sina bättre dagar, nu vittnar bara de igenrasade husen om att det en gång faktiskt bodde en hel del människor i byn. Vi tvivlar på att statistiken stämmer, men när Evas bibel, vår guidebok, trycktes förra året bodde här endast två invånare. Det är ganska lugnt och dött, men inte folktomt egentligen. Här finns nämligen hela tre stycken vandrarhem. Vi bodde på det som ligger till höger på sista bilden, där det hänger några skyltar.
Vi spenderade vår tid med att skratta och äta kakor på Amandas madrass i sovsalen (fast man inte fick oups rebelliska) och lärde känna två gulliga tyska tjejer. Av en gullig man köpte vi ost, bröd, oliver, tortilla, sangria och annat gott och hade picknick mellan ruinerna. Vi blev nästan påkörda av en pojke på en minimotorcykel flätade Vendelas hår och myste i treenighet. (OBS, softa scarfar är oumbärligt på caminon. Scarfar [sarfar]~scarves. En scarf kan användas som picknickfilt, badlakan, huvudbonad, solskydd, täcke, kofta eller helt enkelt bara som en soft accessoar)
Vi somnade tidigt denna kväll, innan klockan ens hunnit bli tio, och morgonen efter åt vi mängder med jordnötssmörsmackor samt frukt, yoghurt, juice och kaffe till ett pris av tre euros. Det var lite kyligt i luften och himlen skiftade i rosa orange gult blått.
Rolig anekdot innan jag avslutar Peregrinas på vift del fem. Har jag nämnt killen vi kallade för min dejt/Elins dejt? Hur som helst hade vi inte sett honom på nästan en vecka tror jag, när vi plötsligt såg honom och det var ju roligt såklart. Vi gick och pratade lite och berättade var vi hade stannat osv varpå han frågade "Did you sleep with a gay in Foncebadon??", "Ehm.. no? NO!", "Yes!! I talked to a gay he say he sleep with Swedish Girls [görrrrls] in Foncebadon". Vendela och jag insåg väl snart att han inte alls menade vad han sa, och inte heller förstod vad han precis hade frågat oss. Min dejts engelska var inte särskilt bra men han försökte så gott han kunde, ibland blev innebörden helt fel (uppenbarligen) och ibland fick man svar på någon helt annan fråga än vad man ställt. Vi kom i alla fall fram till att det säkert var så att någon han pratat med hade sovit på en madrass i samma sovsal som vi. Det var ju skönt att vi kunde reda ut det.
Peregrinas på vift del fyra:
Juste, jag hade ju nästan glömt att jag inte visat er hela resan än. Vi har ju bara kommit till Castrojeriz och vi vandrade omkring i solskenet på den spanska mesetan (internt: mezzalunan eller macheten). Senast avslutade jag någonstans efter att vi en kväll hälsat på byns äldre invånare varpå jag utlovade en fortsättning då vi mötte byns yngre generation, så här kommer den!
vi påmindes om jobbiga scouter och CARPADE JÄTTEMYCKET vi katedralen, där vi satt och åt middag i kvällssolen. Chèvre- och rödbetswraps. Och San Miguel såklart.
Bilarna varnades för gående personer med ryggsäck och stav.
Här är en av de tre katterna som höll till på albuerget. Den var till en början lugn och nöjd, men som ni ser på andra bilden inte alls så glad vilket var förståeligt. En hund kom nämligen springandes, med en liten flicka med ett löst koppel i handen strax efter. Scenariot blev detta då ännu fler barn kommer springandes efter att ha hört hundskall jamaskrik (vet ej om det är ett befintligt ord men tycker att det var en bra benämning på en skrikande katt?!) och arga och bestämda tillrop och suckanden från flickan: barnen jagar hunden som jagar katten som jagar barn jagar hund katt barn hund cirkus.
de söta barnen, generationen yngre.
Bättre kvällsunderhållning kunde vi inte fått i denna söndagströtta by, och samtidigt som katthundbarnjakten började lugna sig började det skymma.
När man tittade ut genom fönstret i sovsalen såg det ut så här.
och när jag bäddade ner mig i mitt blåa sidenlakan bredvid det vidöppnafönstret såg det ut så här från min kudde.
någon eller några dagar senare, drack vi San Miguel eller kanske Estrella i Carrion des Condes. När vi kommit fram till albuerget några timmar tidigare blev vi bjudna på mjuka sockerkakor och någon isteliknande dryck. En mycket gullig nunna fnissade åt våra pass och försökte, men vågade inte riktigt försöka sig på att prata engelska med oss. Fyra nunnor hjälpte till att driva vandrarhemmet, och de var så otroligt charmiga, världens bästa nunnor som hängde med ungdomarna och skrattade kastade slängkyssar och kramandes osv. På eftermiddagen hade de sångstund med alla vandrare som ville vara med och de sjöng spelade gitarr trummade. "Musik är levande och har förmågan att binda oss samman, den har en speciell kraft som berör alla". Två gulliga barn som cyklat förbi oss tidigare sjöng en katalansk sång med lite hjälp av sin mamma, folk fick sjunga sånger från sina egna länder och alla blev jätteimponerade när Amanda lånade gitarren och sjöng "Du hade tid".
På kvällen var det pilgrimsmässa i kyrkan och under en liten ceremoni delade nunnorna ut små pappersstjärnor som de gjort till oss, som symbol för ledstjärnan ljuset vandringen livet, och jag har fäst min under hyllan vid min säng och ser den varje morgon och varje kväll. I slutet av mässan rabblade prästen massa länder och bad oss räcka upp handen när vårt land dök upp, men han sa liksom inte Sverige förrän någon längst fram påminde honom och viskade "Suecia!". Det var Emanuel såklart, och vi tre, jag Vendela och Amanda räckte upp våra händer.
Vi åt middag tillsammans med nunnorna och några andra pilgrimer i vandrarhemmets matsal, någon hade lagat Risotto Milanese, saffransrisotto, och det kändes lite som att vara på läger när vi samlades och sjöng till bords. Det var mysigt och fint och jag kände en sådan stark gemenskap! Vi pratade med Emanuel tills efter sovdags och kindpussades och sade adjö och lycka till, för det var sista gången vi sågs.
dagen efter tog vi bussen till Léon, några dagsetapper bort. Men först åt vi någon äcklig grej vi köpte på ett bageri.
Efter ett par timmar hamnade vi på Léons centralstation, och i Léon kände vi ju igen oss för det var där vi började vandra förra året! Det var varmt, så vi köpte glass.
vi påmindes om jobbiga scouter och CARPADE JÄTTEMYCKET vi katedralen, där vi satt och åt middag i kvällssolen. Chèvre- och rödbetswraps. Och San Miguel såklart.
Dagen efter gick vi den sträckan som var vår allra första dagsetapp tillsammans längs caminon, och vi mindes de små muffinsen, tågbron och Skägget och han kompis och huset de vilade mot förra året. Vi stannade på Albuerge Jesus i Villarmazarife, precis som då och det var sig likt och väggarna var utsmyckade med ännu fler citat texter hälsningar fina målningar och skisser. Jag har tyvärr inga bilder på hur själva vandrarhemmet ser ut osv, men det är så harmoniskt och fint, mitt absoluta favoritalbuerge!!! Vi solade på innergården och Amanda och jag badade fötterna i poolen som höll på att fyllas på. Jag hade fyra vägglusbett i pannan och en snygg ryggsäcksbränna. (Usch och fy för vägglössen!!). Här träffade vi även Raymond, en fransman som kanske inte hade riktigt alla pommes frites på tallriken. Han läste högt ur Vendelas bok, letade fyrklöver, tyckte om fia med knuff (tydligen?) och tror nog att vi har isbjörnar i Sverige...
frukostpaus och välförtjänt kaffe!
Bilarna varnades för gående personer med ryggsäck och stav.
Lyckliga in i benmärgen såklart, tillbaka på riddarbron!!!!
en carpig matbutik
och en carpig Amanda, vid vägkanten tio kilometer från Astorga.
fortsättningen följer.
