barfotamyggbettbrunbent

det är höst och ganska grått och blött och kallt och en minns knappt att det för några månader sedan kunde vara så här idylliskt:
 
 
 
 

sommarstockholm

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
: det var fortfarande bara början av augusti och det kom plötsliga sommarregn med såna där stora tunga regndroppar från himlen. Vi åt middag med utsikt över hela Stockholm och det hade börjat bli mörkt ganska tidigt om kvällarna. (sedan sprang en stor råtta rakt in i min fot uhh)
 
Nu är vi tillbaka i Uppsala och det blir mörkt ännu tidigare, vissa träd har redan börjat tappa sina löv men än finns lite sommar kvar i luften.

skottland

flyg, tåg, buss, bil och cykel men mest har vi tagit oss fram med segelbåt. Nyfikna sälar har följt efter oss, delfiner och tumlare har lekt i vattnet, vi har spanat efter val (utan framgång) och blivit blöta av regnet som vinden piskade mot oss (och aldrig riktigt torkat upp). Jag har lärt mig vad det innebär när det är mycket sjö (för jag var ju säker på att vi var på havet) och att det finns andra rev än de med koraller. Jag har blivit vaggad till sömns av vågorna varje kväll, ibland med vinden vinande utanför och ibland med lätt vågskvalp mot skrovet. Vi har köpt dagsfärsk fisk och musslor i hamnen (RIKTIGA fiskehamnar som verkligen levde!), och tillagat och ätit till middag. Jag har lärt mig hitta alla gömda skrymseln och vrån (i kölsvinet finns det både välkyld öl och ett och annat kläckt ägg). Det har varit ebb och flod, ankarlarmet har gått, vi har hissat segel och skotat,  vi har rott i land på obebodda öar och jag har badat med sälar i elvagradigt vatten!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 

jaipur pushkar jodhpur udaipur

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 drack lassi (!!!!!!!!!!) och åt indiskt såklart och när vi inte besökte för många tempel, fort och palats så promenerade vi omkring och det såg till exempel ut så här.

ps. lycka till

Det rycker till i hela din kropp, inte helt olikt ett vårrusigt rådjurskid vars ben sprätter åt alla håll när den inser hur snabb den är och hur högt den kan hoppa. Du sliter dig ur mitt hårda grepp om din hand och försvinner bort mot skogsdungen, där jag sedan hittar dig liggande på sidan i det höga gräset. Du skulle antagligen kunna ligga där hur länge som helst om ingen kom och störde dig.
   Dina ögonfransar är så långa att de nästan snuddar vid glasögonen. Jag försöker fånga din blick, men dina gröna rådjursögon är redan någonstans långt borta. Du befinner dig i en helt annan värld, jag vill så gärna ta del av den och av nyfikenhet kan jag inte låta bli att fråga vad du tänker på men jag får inget riktigt svar. Vi lever i olika världar du och jag, och just nu befinner du dig i ytterligare en.
   Du sliter upp några grässtrån från marken och stoppar i munnen, pillar med fingrarna i min handflata. Fyra veckor och du har gjort mig arg, frustrerad, sorgsen, förundrad, fascinerad, stolt och otroligt glad om vartannat. Mest arg och frustrerad, om jag ska vara ärlig. Men trots det har du gett mig så mycket, och jag hoppas att du har kunnat få tillbaka något av mig.
    Jag reser mig upp från gräset där jag sitter bredvid dig och börjar gå för att se vad de andra har för sig. Ditt huvud som vilat mot din arm vrider sig hastigt upp. Nu ser du snarare ut som en spanande surikat än ett glatt litet rådjur.  "Stopp kom tillbaka!",  beordrar du mig på ditt snabba och välartikulerade sätt. "Varför, vad ska vi göra?", undrar jag. "Du ska bara vara här. Här hos mig."
    Efter sommaren ska vi börja skolan du och jag. Du i förskoleklass, jag på universitetet. Jag får mitt antagningsbesked nästa vecka och jag hoppas på att jag snart ska lyckas hitta någonstans att bo till hösten. Men allra mest just nu hoppas jag att det ska gå bra för dig, att du ska bli accepterad och respekterad för den du är. I världen där du och jag lever.

deras händers verk :

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Jaipur, Indien

dimma över agra

 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
ett imponerande kärleksmonument och mina mesta turister (ni är gulliga men hur ser ni ut egentligen?!)

två rullar film

För en vecka sedan lämnade jag in två engångskameror på framkallning och när jag gick hem från den lilla fotobutiken idag kunde jag inte hålla mig från att stanna mitt på gångvägen och bläddra igenom dem. Jag tänkte låta dem vara orörda, här är dem.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

indien

Att lämna lugnet på New Dehlis flygplats var ju inte så farligt. Visst gick vi rakt in i en tjock dimma och en temperatur som var kyligare än vi hade förväntat oss, men den där kulturkrocken alla talat om? Okej. Klockan var tidigt på morgonen och vi satt i en taxi som fortfarande var kvar på flygplatsområdet, man ska inte ropa hej...

 

  Några timmar senare låg vi alla tre utslagna på dubbelsängen i det kalla hotellrummet, med trafikkaoset mullrande nerifrån gatan, och undrade vad fan vi höll på med. Borde vi kanske rent utav boka första bästa flyg och åka hem igen? Jag hatade Indien. Jag hatade att inte kunna gå ut. Jag hatade trafiken. Jag hatade strukturen och klyftorna. Men mest hatade jag att veta att de som ville hjälpa oss i själva verket bara lurade oss och jag hatade att vi var tvungna att lita på dem vi pratade med för att det inte fanns möjlighet för oss att ta reda på saker på annat vis.

 

  Men det där gav sig efter några dagar, allt tog sin egen tid såklart, och jag vande mig vid kaoset, jag förstod vilken frustration jag var tvungen att slå bort och allt eftersom började vi lära oss hur vi skulle göra och bete oss. Inte för att en någonsin kommer kunna lära sig det helt, men tillräckligt för att kunna känna att Indien på många sätt är ett land jag tycker om fastän jag måste erkänna att det är med hatkärlek.

 

  Jag älskar att bara iaktta när vi råkar hamna mitt i en släktträff när man åker skumpigt nattåg och jag älskar när kvinnan bredvid mig på bussen, på väg hem från sitt arbete, berättar om vad det är för träd vi passerar och frågar om vad vi äter i Sverige. Jag älskar taxichauffören som körde runt oss i timmar och tvärt vände på klacken innan vi ens hunnit tänka när hotellreceptionisterna gav oss orimliga priser. (Hur skulle vi klarat oss utan honom?) Jag älskar när de bjuder på chai i de små butikerna. Jag älskar att dricka öl ur stora muggar med flaskan, som är inlindad i tidningspapper, gömd under bordet på restaurangen för att alcohol is strictly prohibited. Jag älskar de som följer oss hem när det är mörkt och sent, för att de vet att det kan vara otryggt och de vill oss väl. Jag älskar gubben på restaurangen i Munnar. Jag älskar att äta med händerna och jag älskar att få lära mig hur jag ska dricka mitt te.

 

  Och jag älskar att bara gå omkring i myllret, bland färgerna, frukterna, lukterna, människorna, kossorna, bilarna, rickshaws och allt det jag tidigare med förakt kallat kaos. Jag älskar att lämna det trivssamma men energikrävande kaoset och gå upp på hotellets högsta rooftop och se solen gå ned över taken, bara höra de dova ljuden av vimlet där nere,  och känna att Indien är helt otroligt.

 

så mycket bättre va

 
 
 
 
 
 
 

observation från en trottoarkant.

Vi hade ätit middag och promenerat runt kvarteren, givit bort våra inträdesband till kvällens pub crawl, som vi fått gratis, till några som kanske ville ha dem mer än vi. Nu satt vi på en liten trappa precis på hörnet vid huvudgatan och skulle snart gå och dricka öl på någon av barerna.
 
En stor mörk Jeep stod parkerad precis intill oss och en västerländsk man i sextioårsåldern kommer gående med en flaska Flor de Caña, Nicaraguas stora rommärke, i handen. Han låser upp bilen och lägger spritflaskan i baksätet. I följe har han en mycket ung nicaraguansk kvinna, hon kan inte ha varit äldre än fjorton år. Samtidigt som hon sätter sig i passagerarsätet kommer en annan man springandes. Mannen som nu sitter bakom ratten i Jeepen, ignorerar först att han ropar efter honom men kliver snart ut igen. Det visar sig att han tydligen har glömt att betala för romflaskan, han går tillbaka åt det håll han precis kom ifrån och återvänder en stund senare med ett par paket cigaretter i handen.
 
Under tiden har flickan ställt sig ute på trottoaren bara ett par meter ifrån oss, tagit upp sin mobiltelefon, knappat in ett nummer och ringt. Rapid, Rapid!! "Skynda, skynda!!", är det enda jag kan urskilja och förstå, och strax därpå dyker det upp ytterligare en tjej, något äldre än den första. De pratar med varandra, väldigt snabbt, på spanska.
 
Spritflaskan ligger kvar i baksätet. De två unga kvinnorna och mannen hoppar in i Jeepen och bilen åker iväg i mörkret.
 
På andra sidan gatan vinglar en man förbi. En annan ligger utslagen mitt på trottoaren. Två killar passerar oss där vi sitter, den yngsta inte äldre än tolv. Han vet mycket väl vad han gör när han lyfter på ögonbrynen, lockar som på en katt, uttrycker de få engelska ord han kan. När de går förbi en andra gång tänker jag på hur stark en tolvåring kan vara.
 
Vi sitter på hörnet vid huvudgatan i San Juan del Sur, Nicaraguas turisttätaste bad- och surfhåla. Längre in på gatan befinner sig turisterna, vi ska snart göra dem sällskap, och dricker öl och rom och cola, skrattar pratar och har det trevligt. Blinda för omgivningen, eller blundar de bara?
 
 
 
Runt hörnet. På parallellgatan. I hemmen. Hela tiden, samtidigt som andra bara roar sig.
 
 

oktober 23

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
det finns dom som en inte alls blir förvånad över när de berättar att de ska åka till andra sidan jordklotet, helt själva, och inte är oroliga alls. Jag är inte en sån person.
 
Jag har två dagar kvar på jobbet, sedan slutar jag och det känns ledsamt och märkligt att jag inte kommer tillbaka dit. Inte på samma sätt som tidigare i alla fall.
 
Men det är dags nu, det här är ju vad jag ville. Och vill. Äntligen. Den där skräckblandade förtjusningen. Wow.
Jag åker på söndag.

Island del två

 
 
 
 
 
 
 
 
glymur
deildartunguhver
 
 
 
 
 
 : köpa tomater från växthus uppvärmt av deildartunguhver = 200 kr (12 svenska kronor) 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Reykjafjall, Hveragerðis
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Reykjadalur
 
 
 
 
 
 
 

Reykjavik
 
 
Till fots över forsar och uppför branta klippor, på hästrygg längs bergskanten och åter till fots genom böljande och bubblande landskap. Det luktade svavel och kokade i vattenpölarna, lera bubblade och marken ångade. Och till synes kalla bäckar var varma och vi badade i det trettiogradiga vattnet och ville inte gå upp.
 
 

Island del ett:

 
 
 
 
 
 
Strokkur
 
 
 
 
 
Gullfoss
 
 
 
 
 
 
 
 

 
hrefna
 
 
 
 
 
 
 
 
 
med fyrhjulsdrift på ödsliga vägar och med båt på ett livligt hav.

jävla bajsdomare

"Det står en hora på linjen!" skränar de, gång på gång. Det är liksom inget konstigt med det. Ingen reagerar. Ingen går fram till de som skriker och säger stopp, så där kan ni inte säga. Så där får ni inte skrika till en annan människa. I klacken, på läktaren, är det plötsligt okej att kasta skit på andra och kalla dem för något som de inte är. För att en själv är missnöjd, för att ens lag inte presterarar som en vill.
 
Skulle jag höra en grupp skrika hora till en annan människa ute på gatan skulle jag bli chockad och arg, men där på läktaren i klacken reagerar jag knappt. Däremot hajar jag till, när klacken tystnar något efter ett domslut som de uppenbarligen inte var nöjda med, då någon en bit upp på läktaren med hög och något konfunderad röst utbrister "jävla bajsdomare". Jag fnissar till. Fastän det är illa menat, så låter det så oskyldigt.
 
Sedan slår det mig, att jag just småskrattat åt någon som uttryckt sig jämförelsevis snällt. Borde det inte vara tvärt om? Borde jag inte reagera när jag hör en hel hejarklack hotfullt kalla domaren för hora? (Ordet hora används ju då som ett skällsord med mycket negativ klang, vilket ger en annan innerbörd än ordets ursprungliga. Minns förövrigt inte när jag senast såg en kvinna döma en match, därav kan jag nog bekräfta att domaren sällan är en hora, enligt dess ursprungliga betydelse.)  
 
Hur förändrar en denna läktarkultur?
 
"Ge rasismen rött kort" är en kampanj som jag tror bidragit till att en sällan behöver höra rasistiska uttryck i hejarklacken, även fast det tyvärr förekommer ibland. Tänk om föreningar, spelare och åskådare på samma sätt skulle ta avstånd från all denna skit som skriks till domare och spelare där nere på planen. Det vore väl bra?
 

RSS 2.0