Så länge skutan kan gå
utedagen
Låt oss minnas frusna fötter och bortglömd senap, låt mig presentera:
pre-bastu - vandra och grilla korv, jätteroligt!
Näcken
”Ni är väl rädda om er?” sa hon och tittade oroat på oss. Hon vände sig mot mig och frågade ”Du springer väl inte själv i spåret när det har mörknat?”. ”Jo,” svarade jag ”man kan ju inte stanna inne och hålla sig borta från det man gillar bara för att det finns tokiga människor där ute. Vi får inte begränsa oss, då har de vunnit”. Hon suckade, men insåg nog att hon inte skulle förmå att ändra min åsikt, och svarade bekymrat ”Men du har väl mobilen med dig, och nyckelknippan hårt i handen?”.
Ja, jag fingrar med nyckelknippan och lägger den i handen sådär så att det sticker ut en nyckel mellan varje finger. Jag knyter näven. Jag ser till att mobildatan är påslagen på telefonen, för jag har inbillat mig att gps-signalerna inte fungerar om man inte har någon uppkoppling och det skulle ju vara bra om man skulle kunna söka på var jag senast befann mig om jag… om det skulle hända någonting.
Det är i mitten av september. På dagen går folk fortfarande omkring i t-shirt och på väderleksrapporten på TV visar de på en karta hur långt den meteorologiska hösten har hunnit sträcka sig. Innan det blir höst på riktigt här, måste temperaturen ha varit under 10 grader i fem dygn i streck. Än kan man gå med uppknäppt jacka, men det mörknar tidigare nu och när jag går ut om kvällen drar jag kappan hårt om mig.
Jag ljög för dig. Jag springer inte ensam i spåret på kvällen, jag håller mig till de upplysta gångvägarna. Till gatorna med lägenhetshus där fönstren likt säkert tusen gula ögon har översikt över mig. Eller ja, jag ser väl bättre in i de varma trygga köken än vad dem där inne ser ut och ner på de mörka gatorna utanför. Men de hör ju i alla fall om jag skriker. Visst?
Vi skulle läsa en bok om näcken den här delkursen. Jag hade inga höga förväntningar, utan tänkte att den väl hörde till de böcker som man snabbt bara skummar igenom. Men jag fastnade i boken när författaren började diskutera hur tron på näcken och andra övernaturliga väsen, som vi kallar dem idag, bidrog till att begränsa människornas rörlighet. Näcken som kunde iföra sig olika gestalter, var särskilt hotfull mot kvinnor och på många platser ansågs han farligare vid vissa klockslag på natten. Att befinna sig ensam utom räckhåll från gården där hemma förknippades med fara, speciellt om det hade börjat skymma. Männen var också rädda, för sina kvinnors skull, och bad dem stanna inne. Bad dem hålla sig inom hemmets sfär, innanför staketen på de egna ägorna.
Det är inte näcken som du varnade mig för. Det är inte näcken som jag ska försvara mig mot med nyckelknippan som ett knogjärn i handen. Jag ser ut genom fönstret. Den lilla skogsdungen vid radiomasten bara några hundra meter bort har försvunnit i mörkret. Jag sneglar på mina löparskor i hallen, men öppnar istället datorn och går och sätter mig i soffan. Slår på nästa avsnitt av serien jag började titta på igår.
rekreationshelgen
"Va, bloggar hon fortfarande!?" tänker ni kanske nu. Men nej, det gör jag självklart inte.
....eller jo, just nu verkar det ju faktiskt precis som det är vad jag gör. Ja, för några minuter sedan knappade jag in blogg.se i adressfältet. Tryckte på "Glömt lösenord". Och nu sitter jag här och tänker visa er vad jag hade för mig för några helger sedan, i helt vanlig blogganda. Varning för smått romantiserande, eller förresten vet ni vad, jag behöver sällan romantisera när jag har varit med Vendela och Amanda. (Men var ändå alltid kritisk till allt som verkar perfekt).
Vi möttes upp på en buss i Danderyd en fredagseftermiddag i början av september. Väskorna var packade med badkläder, tjocktröjor, sköna skor och massa mat. Vi hade hyrt en liten stuga på Grinda och skulle suga ut det sista av sommaren.
Vi åt middag utomhus, satt ute tills det mörknade, Vendela var superglad när hon diskade, vi promenerade och hittade äpplen.
vi turades om att balansera ut på stenarna
mer eller mindre naturligt poserande
vi gjorde det vi är bäst på, spelade yatzy till exempel. Amanda är vår ständiga sekreterare. Första kvällen spelade vi om vem som skulle få välja säng först. Jag kom sist, men blev nöjd med sovplatsen ändå. Andra kvällen spelade vi om vem som skulle få massage av mig först. Jag vann de första två rundorna, så tvåan fick första massagen.
efter kvällsbad i solnedgång lagade vi chiligryta och värmde oss inne i stugan
dagen därpå var kanske sommarens sista dag. Vendela tog en löptur medan jag och Amanda låg i solen och läste och följde nyheterna och valet. Vi badade och åt upp maten vi hade kvar, innan vi promenerade till bryggan och båten som tog oss tillbaka till stan. #laughinggirlseatingfrukthavremjölkchipsochchokladbollar.
Tänk att jag skulle damma av den gamla bloggen. Vi får se när vi hörs igen, kanske innan jag lyckats glömma bort det nya lösenordet.
barfotamyggbettbrunbent
det är höst och ganska grått och blött och kallt och en minns knappt att det för några månader sedan kunde vara så här idylliskt:
sommarstockholm
: det var fortfarande bara början av augusti och det kom plötsliga sommarregn med såna där stora tunga regndroppar från himlen. Vi åt middag med utsikt över hela Stockholm och det hade börjat bli mörkt ganska tidigt om kvällarna. (sedan sprang en stor råtta rakt in i min fot uhh)
Nu är vi tillbaka i Uppsala och det blir mörkt ännu tidigare, vissa träd har redan börjat tappa sina löv men än finns lite sommar kvar i luften.
skottland
flyg, tåg, buss, bil och cykel men mest har vi tagit oss fram med segelbåt. Nyfikna sälar har följt efter oss, delfiner och tumlare har lekt i vattnet, vi har spanat efter val (utan framgång) och blivit blöta av regnet som vinden piskade mot oss (och aldrig riktigt torkat upp). Jag har lärt mig vad det innebär när det är mycket sjö (för jag var ju säker på att vi var på havet) och att det finns andra rev än de med koraller. Jag har blivit vaggad till sömns av vågorna varje kväll, ibland med vinden vinande utanför och ibland med lätt vågskvalp mot skrovet. Vi har köpt dagsfärsk fisk och musslor i hamnen (RIKTIGA fiskehamnar som verkligen levde!), och tillagat och ätit till middag. Jag har lärt mig hitta alla gömda skrymseln och vrån (i kölsvinet finns det både välkyld öl och ett och annat kläckt ägg). Det har varit ebb och flod, ankarlarmet har gått, vi har hissat segel och skotat, vi har rott i land på obebodda öar och jag har badat med sälar i elvagradigt vatten!
jaipur pushkar jodhpur udaipur
drack lassi (!!!!!!!!!!) och åt indiskt såklart och när vi inte besökte för många tempel, fort och palats så promenerade vi omkring och det såg till exempel ut så här.
ps. lycka till
Det rycker till i hela din kropp, inte helt olikt ett vårrusigt rådjurskid vars ben sprätter åt alla håll när den inser hur snabb den är och hur högt den kan hoppa. Du sliter dig ur mitt hårda grepp om din hand och försvinner bort mot skogsdungen, där jag sedan hittar dig liggande på sidan i det höga gräset. Du skulle antagligen kunna ligga där hur länge som helst om ingen kom och störde dig.
Dina ögonfransar är så långa att de nästan snuddar vid glasögonen. Jag försöker fånga din blick, men dina gröna rådjursögon är redan någonstans långt borta. Du befinner dig i en helt annan värld, jag vill så gärna ta del av den och av nyfikenhet kan jag inte låta bli att fråga vad du tänker på men jag får inget riktigt svar. Vi lever i olika världar du och jag, och just nu befinner du dig i ytterligare en.
Du sliter upp några grässtrån från marken och stoppar i munnen, pillar med fingrarna i min handflata. Fyra veckor och du har gjort mig arg, frustrerad, sorgsen, förundrad, fascinerad, stolt och otroligt glad om vartannat. Mest arg och frustrerad, om jag ska vara ärlig. Men trots det har du gett mig så mycket, och jag hoppas att du har kunnat få tillbaka något av mig.
Jag reser mig upp från gräset där jag sitter bredvid dig och börjar gå för att se vad de andra har för sig. Ditt huvud som vilat mot din arm vrider sig hastigt upp. Nu ser du snarare ut som en spanande surikat än ett glatt litet rådjur. "Stopp kom tillbaka!", beordrar du mig på ditt snabba och välartikulerade sätt. "Varför, vad ska vi göra?", undrar jag. "Du ska bara vara här. Här hos mig."
Efter sommaren ska vi börja skolan du och jag. Du i förskoleklass, jag på universitetet. Jag får mitt antagningsbesked nästa vecka och jag hoppas på att jag snart ska lyckas hitta någonstans att bo till hösten. Men allra mest just nu hoppas jag att det ska gå bra för dig, att du ska bli accepterad och respekterad för den du är. I världen där du och jag lever.
deras händers verk :
dimma över agra
ett imponerande kärleksmonument och mina mesta turister (ni är gulliga men hur ser ni ut egentligen?!)
två rullar film
För en vecka sedan lämnade jag in två engångskameror på framkallning och när jag gick hem från den lilla fotobutiken idag kunde jag inte hålla mig från att stanna mitt på gångvägen och bläddra igenom dem. Jag tänkte låta dem vara orörda, här är dem.
indien
Att lämna lugnet på New Dehlis flygplats var ju inte så farligt. Visst gick vi rakt in i en tjock dimma och en temperatur som var kyligare än vi hade förväntat oss, men den där kulturkrocken alla talat om? Okej. Klockan var tidigt på morgonen och vi satt i en taxi som fortfarande var kvar på flygplatsområdet, man ska inte ropa hej...
Några timmar senare låg vi alla tre utslagna på dubbelsängen i det kalla hotellrummet, med trafikkaoset mullrande nerifrån gatan, och undrade vad fan vi höll på med. Borde vi kanske rent utav boka första bästa flyg och åka hem igen? Jag hatade Indien. Jag hatade att inte kunna gå ut. Jag hatade trafiken. Jag hatade strukturen och klyftorna. Men mest hatade jag att veta att de som ville hjälpa oss i själva verket bara lurade oss och jag hatade att vi var tvungna att lita på dem vi pratade med för att det inte fanns möjlighet för oss att ta reda på saker på annat vis.
Men det där gav sig efter några dagar, allt tog sin egen tid såklart, och jag vande mig vid kaoset, jag förstod vilken frustration jag var tvungen att slå bort och allt eftersom började vi lära oss hur vi skulle göra och bete oss. Inte för att en någonsin kommer kunna lära sig det helt, men tillräckligt för att kunna känna att Indien på många sätt är ett land jag tycker om fastän jag måste erkänna att det är med hatkärlek.
Jag älskar att bara iaktta när vi råkar hamna mitt i en släktträff när man åker skumpigt nattåg och jag älskar när kvinnan bredvid mig på bussen, på väg hem från sitt arbete, berättar om vad det är för träd vi passerar och frågar om vad vi äter i Sverige. Jag älskar taxichauffören som körde runt oss i timmar och tvärt vände på klacken innan vi ens hunnit tänka när hotellreceptionisterna gav oss orimliga priser. (Hur skulle vi klarat oss utan honom?) Jag älskar när de bjuder på chai i de små butikerna. Jag älskar att dricka öl ur stora muggar med flaskan, som är inlindad i tidningspapper, gömd under bordet på restaurangen för att alcohol is strictly prohibited. Jag älskar de som följer oss hem när det är mörkt och sent, för att de vet att det kan vara otryggt och de vill oss väl. Jag älskar gubben på restaurangen i Munnar. Jag älskar att äta med händerna och jag älskar att få lära mig hur jag ska dricka mitt te.
Och jag älskar att bara gå omkring i myllret, bland färgerna, frukterna, lukterna, människorna, kossorna, bilarna, rickshaws och allt det jag tidigare med förakt kallat kaos. Jag älskar att lämna det trivssamma men energikrävande kaoset och gå upp på hotellets högsta rooftop och se solen gå ned över taken, bara höra de dova ljuden av vimlet där nere, och känna att Indien är helt otroligt.
så mycket bättre va
observation från en trottoarkant.
Vi hade ätit middag och promenerat runt kvarteren, givit bort våra inträdesband till kvällens pub crawl, som vi fått gratis, till några som kanske ville ha dem mer än vi. Nu satt vi på en liten trappa precis på hörnet vid huvudgatan och skulle snart gå och dricka öl på någon av barerna.
En stor mörk Jeep stod parkerad precis intill oss och en västerländsk man i sextioårsåldern kommer gående med en flaska Flor de Caña, Nicaraguas stora rommärke, i handen. Han låser upp bilen och lägger spritflaskan i baksätet. I följe har han en mycket ung nicaraguansk kvinna, hon kan inte ha varit äldre än fjorton år. Samtidigt som hon sätter sig i passagerarsätet kommer en annan man springandes. Mannen som nu sitter bakom ratten i Jeepen, ignorerar först att han ropar efter honom men kliver snart ut igen. Det visar sig att han tydligen har glömt att betala för romflaskan, han går tillbaka åt det håll han precis kom ifrån och återvänder en stund senare med ett par paket cigaretter i handen.
Under tiden har flickan ställt sig ute på trottoaren bara ett par meter ifrån oss, tagit upp sin mobiltelefon, knappat in ett nummer och ringt. Rapid, Rapid!! "Skynda, skynda!!", är det enda jag kan urskilja och förstå, och strax därpå dyker det upp ytterligare en tjej, något äldre än den första. De pratar med varandra, väldigt snabbt, på spanska.
Spritflaskan ligger kvar i baksätet. De två unga kvinnorna och mannen hoppar in i Jeepen och bilen åker iväg i mörkret.
På andra sidan gatan vinglar en man förbi. En annan ligger utslagen mitt på trottoaren. Två killar passerar oss där vi sitter, den yngsta inte äldre än tolv. Han vet mycket väl vad han gör när han lyfter på ögonbrynen, lockar som på en katt, uttrycker de få engelska ord han kan. När de går förbi en andra gång tänker jag på hur stark en tolvåring kan vara.
Vi sitter på hörnet vid huvudgatan i San Juan del Sur, Nicaraguas turisttätaste bad- och surfhåla. Längre in på gatan befinner sig turisterna, vi ska snart göra dem sällskap, och dricker öl och rom och cola, skrattar pratar och har det trevligt. Blinda för omgivningen, eller blundar de bara?
Runt hörnet. På parallellgatan. I hemmen. Hela tiden, samtidigt som andra bara roar sig.
