från oss alla, till er alla
andra helgen i advent:
Stormen var på vår sida och i fredags förmiddag kom Nina. Vi har gått på stan i blötsnö och fikat och värmt oss och pratat om Robinson, djurs beteende (människors beteende) och universum och vi har gått i snöyra för att hyra film och frusit i Rosendals trädgård och ätit tapas (patatas bravas, mums!).
Och när vi släppt av Nina på Arlanda åkte jag, mamma och pappa vidare till Uppsala för att lämna nykokad glögg till Oscar och bli bjudna på söndagsmiddag.
Peregrinas på vift del sex:
Morgonen som började så bra med jornötssmörsmackor och gryningsljus fick en oväntat vändning men vi knatade på, andades in den krispiga morgonluften och kom fram till Cruz de ferro. Vid Cruz de ferro brukar pilgrimerna lämna stenar som de tagit med sig hemifrån, och genom att lägga en sten där så lämnar man ifrån sig de synder som tynger en.
men det finns nog egentligen lika många syften som det finns vandrare såklart, det lämnas brev och små hälsningar och meddelandet och stenhögen växer varje dag. Vare sig man tror på det där med synderna eller ej, så är det en väldigt harmonisk plats.
Det var ganska tomt och öde uppe på berget, vi hade ju sovit i byn med två invånare och närmsta civilisation innan dess hade vi passerat en mil tidigare dagen innan. Vi hade såklart mött några andra pigga vandrare på morgonkvisten, men efter Cruz de ferro hamnade de på efterkälken och vi stötte inte på så många alls, men två hästar hälsade vi på. Buen Camino!
Elin Vendela Amanda
Efter ett tag tornade Manjarin upp sig framför oss. Det är för litet för att kalla by fastän stället faktiskt har ett namn, det består i stort sett endast av det ni ser på bilden. Här bor en man vid namn Tomas, tillsammans med något man skulle kunna kalla ett litet kollektiv som erbjuder pilgrimer en sovplats under taknockarna högst upp i huset (rucklet). Innan middagen dukas fram mässas "Rafael" gång på gång i kör, på undervåningen och i matsalen (= pressening/skjul...) är det trampad jordgolv, det luktar ladugård och det finns inget rinnande vatten. Förra året sov vi här och den 21 juli 2012 skrev vi så här:
"....men till den stora handelsen: vi spenderade kvallen och natten hos ett gang tempelriddare (obs ej turistfalla utan RIKTIGA). Det var vi och sju andra som sov uppe pa ett loft. En gammal vandrare som hette Tomas drev stället och vi fick bade mat, husrum och vanlighet gratis. Efter middagen fick vi vara med om deras kvallsbon. Alla "bybor" tagade in till klockringning barandes pa en staty av ljungfru Maria plus svard i hogsta hugg (obs ej vi, vi stod bara dar). Efter denna rit satt vi och pratade med resten av vandrarna hela kvällen och vi delade med oss av manga intressanta tankar. Eftersom det inte fanns varken dusch eller toalett, sa tvattade vi av oss i kossornas dricksvatten"
Det var en väldigt speciell och intressant upplevelse, men i år nöjde vi oss med att bara stanna till en snabbis innan vi fortsatte.
Det såg ut lite såhär, längs bergskammarna syntes vindkraftverk och vi följde gula pilar ned mot dalen.
Efter att ha gått på en kringlig stig nedför berget landade vi i den största byn på säkert fem mil! Vi passade på att låna toaletten på en bar och fyllde våra vattenflaskor i en fontän innan vi fortsatte. Målet denna dag var Ponferrada. På bild 1 ser ni ju förresten dejten igen, och två lekande hundar. Bild 2 visar pensionärsmaffian påväg till gudstjänsten, vi hakade på en bit innan vi fortsatte nedåt.
Här är vi i Molinaseca, där kan man bada i floden vilket vi gjorde såklart. Det var iskallt vatten så det svalkade skönt. Observera Vendelas strumpbräna!!!!
(ps. det var strax innan denna lilla stad som jag för första gången träffade min man förra året, Birk <3)
Vi var jättetaggade på att komma fram till Ponferrada som faktiskt är en relativt stor stad. Vi gick och pratade om hur vi skulle sitta på den stora uteplatsen på alberguet med klängande vinrankor ovanför oss, dricka rödvin och äta rödbets- och chevresallad. MEN. Väl framme blev vi inspekterade, de undrade vad vi hade för bett på armarna och vi har aldrig känt oss så ovälkomna och skabbiga. Det var dag 19 och för första gången längtade vi hem. På grund av de där jävla vägglössen. Så fort vi hade duschat gick vi ut på stan för att slippa känna oss uttittade, det blev ingen middag under vinrankorna. Det var söndag och det mesta var stängt förstås, men vi hittade ett öppet kebabhak där vi tröståt var sin falafelrulle.
Rödbets- och chevresalladen fick vi ta igen dagen efter istället. "Villafranca, bästa Villafranca, kan man må dåligt här?" . Vi gick 26 km, en ganska fin etapp, och hamnade i stan där det sittar skyltar som pekar mot La Playa! Peregrinas på vift agerade peregrinas på badsemester och hängde på den anlaggda badplatsen hela siestan, stretchade, simmade i det kalla bergsvattnet och åt glass i väntan på att matbutikerna skulle öppna. På kvällen satt vi på trappen utanför vandrarhemmet och drack rödvin och spelade fia om vem som skulle få den sista chokladbiten.
Etappen till O'Cebreiro, stenbyn, sägs vara Caminons värsta, men jag älskar den. Den sista milen är det flera hundra meters stigning och det lutar brant uppåt. Vi åt soppa med bröd i (inte jättegott..) och drack cider natural (skum eftersmak)till middag, några slags lokala specialiter tydligen, och chokladkillen och hans gäng ville bli våra vänner.
när solen gått ner och vi egentligen redan borde legat i våras sängar, såg det ut så här åt ena hållet. Himlen var helt magisk denna kväll!
så här såg det ut när man tittade åt andra hållet, tillbaka mot byn
till höger såg det ut såhär. Wow jag har nästan glömt hur otroligt vackert det var.
Vi tittade på bilder från studenttiden, kramade om varandra och Amanda satt på bänken i duschrummet och sjöng för oss när vi borstade tänderna. Jag tror att jag grät lite, för att jag var och är så himla glad att jag har Amanda och Vendela, att vi har varandra. För vem och var skulle jag vara om jag aldrig träffat er?
Dagen efter skulle vi vara framme i Santiago de Compostela.
om ni har koll på geografin så gick det ju förstås väldigt snabbt nu, men jag ska förklara. Vi gick 40 km och anlände till Sarria strax innan tre, svängde in på turistbyrån och tog reda på hur vi skulle ta oss till Santiago. Vi fick en karta och tog oss genom staden till busstationen där vi köpte biljetter, och Amanda råkade spruta vatten på en gubbe med sin praktiska vattenspruta så vi flydde och köpte glass i väntan på att bussen skulle avgå. I Lugo skulle vi byta buss så vi passade på att äta middag där, och resterna som vi inte orkade äta upp gav jag till en alagare/tiggare som dock såg lite skeptisk ut... Bussen åkte vidare genom städer och byar som vi kände igen och plötsligt var vi framme i Santiago!
Vad hände sedan? Jo, vi hade nog tur som hittade boende så pass snabbt, på ett hotell/albergue med färdigbäddade sängar (lyx!). Vi var svintrötta efter dagen men efter en dusch var vi på banan igen, klockan var halv elva och los peregrinas var redo för att ta sig ut på Santis gator. Vi drack öl på diverse mysiga pubar och pratade med några sista vandrare. Vi träffade Ceasar som stod i ett gathörn vid den stora katedralen och spelade gitarr och sjöng. Han skulle få ihop pengar för att resa St Jean Pied de Port där Camino Frances börjar, och börja sin vandring. " Eller ja, jag började min vandring när jag föddes, Caminon började då", sa han.
Kvällen efter började vi flygresan hem och klockan tolv mellanlandade vi i Barcelona. Det var tyst och det enda som var öppet var Mc Donalds, vi åt glass och pommes frites innan vi slog läger i det mörkaste hörnet på terminalen. Konstigt nog, jag menar det var ju inte särskilt skönt, somnade vi alla tre och sov ganska bra. Taxfreeshoppingen och lyxfrukosten vi planerat sov vi igenom istället, vi klev på planet och den 23 augusti landade vi på Arlanda.
Och det var den resan.
Adios amigos, buen camino
och glöm inte bort vad en kär vän till mig en gång sa:
"Att vandra är ingen hobby, det är en livsstil"
