Näcken
”Ni är väl rädda om er?” sa hon och tittade oroat på oss. Hon vände sig mot mig och frågade ”Du springer väl inte själv i spåret när det har mörknat?”. ”Jo,” svarade jag ”man kan ju inte stanna inne och hålla sig borta från det man gillar bara för att det finns tokiga människor där ute. Vi får inte begränsa oss, då har de vunnit”. Hon suckade, men insåg nog att hon inte skulle förmå att ändra min åsikt, och svarade bekymrat ”Men du har väl mobilen med dig, och nyckelknippan hårt i handen?”.
Ja, jag fingrar med nyckelknippan och lägger den i handen sådär så att det sticker ut en nyckel mellan varje finger. Jag knyter näven. Jag ser till att mobildatan är påslagen på telefonen, för jag har inbillat mig att gps-signalerna inte fungerar om man inte har någon uppkoppling och det skulle ju vara bra om man skulle kunna söka på var jag senast befann mig om jag… om det skulle hända någonting.
Det är i mitten av september. På dagen går folk fortfarande omkring i t-shirt och på väderleksrapporten på TV visar de på en karta hur långt den meteorologiska hösten har hunnit sträcka sig. Innan det blir höst på riktigt här, måste temperaturen ha varit under 10 grader i fem dygn i streck. Än kan man gå med uppknäppt jacka, men det mörknar tidigare nu och när jag går ut om kvällen drar jag kappan hårt om mig.
Jag ljög för dig. Jag springer inte ensam i spåret på kvällen, jag håller mig till de upplysta gångvägarna. Till gatorna med lägenhetshus där fönstren likt säkert tusen gula ögon har översikt över mig. Eller ja, jag ser väl bättre in i de varma trygga köken än vad dem där inne ser ut och ner på de mörka gatorna utanför. Men de hör ju i alla fall om jag skriker. Visst?
Vi skulle läsa en bok om näcken den här delkursen. Jag hade inga höga förväntningar, utan tänkte att den väl hörde till de böcker som man snabbt bara skummar igenom. Men jag fastnade i boken när författaren började diskutera hur tron på näcken och andra övernaturliga väsen, som vi kallar dem idag, bidrog till att begränsa människornas rörlighet. Näcken som kunde iföra sig olika gestalter, var särskilt hotfull mot kvinnor och på många platser ansågs han farligare vid vissa klockslag på natten. Att befinna sig ensam utom räckhåll från gården där hemma förknippades med fara, speciellt om det hade börjat skymma. Männen var också rädda, för sina kvinnors skull, och bad dem stanna inne. Bad dem hålla sig inom hemmets sfär, innanför staketen på de egna ägorna.
Det är inte näcken som du varnade mig för. Det är inte näcken som jag ska försvara mig mot med nyckelknippan som ett knogjärn i handen. Jag ser ut genom fönstret. Den lilla skogsdungen vid radiomasten bara några hundra meter bort har försvunnit i mörkret. Jag sneglar på mina löparskor i hallen, men öppnar istället datorn och går och sätter mig i soffan. Slår på nästa avsnitt av serien jag började titta på igår.
ps. lycka till
Det rycker till i hela din kropp, inte helt olikt ett vårrusigt rådjurskid vars ben sprätter åt alla håll när den inser hur snabb den är och hur högt den kan hoppa. Du sliter dig ur mitt hårda grepp om din hand och försvinner bort mot skogsdungen, där jag sedan hittar dig liggande på sidan i det höga gräset. Du skulle antagligen kunna ligga där hur länge som helst om ingen kom och störde dig.
Dina ögonfransar är så långa att de nästan snuddar vid glasögonen. Jag försöker fånga din blick, men dina gröna rådjursögon är redan någonstans långt borta. Du befinner dig i en helt annan värld, jag vill så gärna ta del av den och av nyfikenhet kan jag inte låta bli att fråga vad du tänker på men jag får inget riktigt svar. Vi lever i olika världar du och jag, och just nu befinner du dig i ytterligare en.
Du sliter upp några grässtrån från marken och stoppar i munnen, pillar med fingrarna i min handflata. Fyra veckor och du har gjort mig arg, frustrerad, sorgsen, förundrad, fascinerad, stolt och otroligt glad om vartannat. Mest arg och frustrerad, om jag ska vara ärlig. Men trots det har du gett mig så mycket, och jag hoppas att du har kunnat få tillbaka något av mig.
Jag reser mig upp från gräset där jag sitter bredvid dig och börjar gå för att se vad de andra har för sig. Ditt huvud som vilat mot din arm vrider sig hastigt upp. Nu ser du snarare ut som en spanande surikat än ett glatt litet rådjur. "Stopp kom tillbaka!", beordrar du mig på ditt snabba och välartikulerade sätt. "Varför, vad ska vi göra?", undrar jag. "Du ska bara vara här. Här hos mig."
Efter sommaren ska vi börja skolan du och jag. Du i förskoleklass, jag på universitetet. Jag får mitt antagningsbesked nästa vecka och jag hoppas på att jag snart ska lyckas hitta någonstans att bo till hösten. Men allra mest just nu hoppas jag att det ska gå bra för dig, att du ska bli accepterad och respekterad för den du är. I världen där du och jag lever.
indien
Att lämna lugnet på New Dehlis flygplats var ju inte så farligt. Visst gick vi rakt in i en tjock dimma och en temperatur som var kyligare än vi hade förväntat oss, men den där kulturkrocken alla talat om? Okej. Klockan var tidigt på morgonen och vi satt i en taxi som fortfarande var kvar på flygplatsområdet, man ska inte ropa hej...
Några timmar senare låg vi alla tre utslagna på dubbelsängen i det kalla hotellrummet, med trafikkaoset mullrande nerifrån gatan, och undrade vad fan vi höll på med. Borde vi kanske rent utav boka första bästa flyg och åka hem igen? Jag hatade Indien. Jag hatade att inte kunna gå ut. Jag hatade trafiken. Jag hatade strukturen och klyftorna. Men mest hatade jag att veta att de som ville hjälpa oss i själva verket bara lurade oss och jag hatade att vi var tvungna att lita på dem vi pratade med för att det inte fanns möjlighet för oss att ta reda på saker på annat vis.
Men det där gav sig efter några dagar, allt tog sin egen tid såklart, och jag vande mig vid kaoset, jag förstod vilken frustration jag var tvungen att slå bort och allt eftersom började vi lära oss hur vi skulle göra och bete oss. Inte för att en någonsin kommer kunna lära sig det helt, men tillräckligt för att kunna känna att Indien på många sätt är ett land jag tycker om fastän jag måste erkänna att det är med hatkärlek.
Jag älskar att bara iaktta när vi råkar hamna mitt i en släktträff när man åker skumpigt nattåg och jag älskar när kvinnan bredvid mig på bussen, på väg hem från sitt arbete, berättar om vad det är för träd vi passerar och frågar om vad vi äter i Sverige. Jag älskar taxichauffören som körde runt oss i timmar och tvärt vände på klacken innan vi ens hunnit tänka när hotellreceptionisterna gav oss orimliga priser. (Hur skulle vi klarat oss utan honom?) Jag älskar när de bjuder på chai i de små butikerna. Jag älskar att dricka öl ur stora muggar med flaskan, som är inlindad i tidningspapper, gömd under bordet på restaurangen för att alcohol is strictly prohibited. Jag älskar de som följer oss hem när det är mörkt och sent, för att de vet att det kan vara otryggt och de vill oss väl. Jag älskar gubben på restaurangen i Munnar. Jag älskar att äta med händerna och jag älskar att få lära mig hur jag ska dricka mitt te.
Och jag älskar att bara gå omkring i myllret, bland färgerna, frukterna, lukterna, människorna, kossorna, bilarna, rickshaws och allt det jag tidigare med förakt kallat kaos. Jag älskar att lämna det trivssamma men energikrävande kaoset och gå upp på hotellets högsta rooftop och se solen gå ned över taken, bara höra de dova ljuden av vimlet där nere, och känna att Indien är helt otroligt.
observation från en trottoarkant.
Vi hade ätit middag och promenerat runt kvarteren, givit bort våra inträdesband till kvällens pub crawl, som vi fått gratis, till några som kanske ville ha dem mer än vi. Nu satt vi på en liten trappa precis på hörnet vid huvudgatan och skulle snart gå och dricka öl på någon av barerna.
En stor mörk Jeep stod parkerad precis intill oss och en västerländsk man i sextioårsåldern kommer gående med en flaska Flor de Caña, Nicaraguas stora rommärke, i handen. Han låser upp bilen och lägger spritflaskan i baksätet. I följe har han en mycket ung nicaraguansk kvinna, hon kan inte ha varit äldre än fjorton år. Samtidigt som hon sätter sig i passagerarsätet kommer en annan man springandes. Mannen som nu sitter bakom ratten i Jeepen, ignorerar först att han ropar efter honom men kliver snart ut igen. Det visar sig att han tydligen har glömt att betala för romflaskan, han går tillbaka åt det håll han precis kom ifrån och återvänder en stund senare med ett par paket cigaretter i handen.
Under tiden har flickan ställt sig ute på trottoaren bara ett par meter ifrån oss, tagit upp sin mobiltelefon, knappat in ett nummer och ringt. Rapid, Rapid!! "Skynda, skynda!!", är det enda jag kan urskilja och förstå, och strax därpå dyker det upp ytterligare en tjej, något äldre än den första. De pratar med varandra, väldigt snabbt, på spanska.
Spritflaskan ligger kvar i baksätet. De två unga kvinnorna och mannen hoppar in i Jeepen och bilen åker iväg i mörkret.
På andra sidan gatan vinglar en man förbi. En annan ligger utslagen mitt på trottoaren. Två killar passerar oss där vi sitter, den yngsta inte äldre än tolv. Han vet mycket väl vad han gör när han lyfter på ögonbrynen, lockar som på en katt, uttrycker de få engelska ord han kan. När de går förbi en andra gång tänker jag på hur stark en tolvåring kan vara.
Vi sitter på hörnet vid huvudgatan i San Juan del Sur, Nicaraguas turisttätaste bad- och surfhåla. Längre in på gatan befinner sig turisterna, vi ska snart göra dem sällskap, och dricker öl och rom och cola, skrattar pratar och har det trevligt. Blinda för omgivningen, eller blundar de bara?
Runt hörnet. På parallellgatan. I hemmen. Hela tiden, samtidigt som andra bara roar sig.
jävla bajsdomare
"Det står en hora på linjen!" skränar de, gång på gång. Det är liksom inget konstigt med det. Ingen reagerar. Ingen går fram till de som skriker och säger stopp, så där kan ni inte säga. Så där får ni inte skrika till en annan människa. I klacken, på läktaren, är det plötsligt okej att kasta skit på andra och kalla dem för något som de inte är. För att en själv är missnöjd, för att ens lag inte presterarar som en vill.
Skulle jag höra en grupp skrika hora till en annan människa ute på gatan skulle jag bli chockad och arg, men där på läktaren i klacken reagerar jag knappt. Däremot hajar jag till, när klacken tystnar något efter ett domslut som de uppenbarligen inte var nöjda med, då någon en bit upp på läktaren med hög och något konfunderad röst utbrister "jävla bajsdomare". Jag fnissar till. Fastän det är illa menat, så låter det så oskyldigt.
Sedan slår det mig, att jag just småskrattat åt någon som uttryckt sig jämförelsevis snällt. Borde det inte vara tvärt om? Borde jag inte reagera när jag hör en hel hejarklack hotfullt kalla domaren för hora? (Ordet hora används ju då som ett skällsord med mycket negativ klang, vilket ger en annan innerbörd än ordets ursprungliga. Minns förövrigt inte när jag senast såg en kvinna döma en match, därav kan jag nog bekräfta att domaren sällan är en hora, enligt dess ursprungliga betydelse.)
Hur förändrar en denna läktarkultur?
"Ge rasismen rött kort" är en kampanj som jag tror bidragit till att en sällan behöver höra rasistiska uttryck i hejarklacken, även fast det tyvärr förekommer ibland. Tänk om föreningar, spelare och åskådare på samma sätt skulle ta avstånd från all denna skit som skriks till domare och spelare där nere på planen. Det vore väl bra?
19.52 söndag
Svängde medvetet av för tidigt, stannade, stängde av motorn. Hej, vad gör du? Skriver en uppsats. Aha... Vad gör du? Sitter i bilen på din parkering. Fem minuter senare kom hon ut från porten och vi åkte till ica och tillbaka och stod snedparkerade på hennes parkeringsplats och åt choklad med salt och karamellsmak och pratade pratade tills fönsterrutorna blev immiga och bilen blivit kall klockan 21.53 en söndag.
hundpromenad
"Det hände en sådan konstig grej igår kväll, jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag var ute och gick med min hund då vi mötte en gråtande tjej. Hon bara grät och grät, hulkade sådär som man kan göra när man är riktigt riktigt ledsen. Och folk gick bara förbi.
Först tänkte jag att det var en tonåring som för första gången blivit rejält hjärtekrossad. Ansiktet var rödgråtet och jag försökte fråga vad som hänt, undrade om hon ville att jag skulle följa henne hem. Hon fick inte fram ett ord. Folk gick förbi oss där vi stod på trottoaren, jag, tjejen och min hund. De tittade nyfiket, eller låtsades inte se. Hon skakade, snörvlade, skrek rakt ut. Högt skrek hon, av ren smärta och frustration. Det var ingen ungdom med kärleksbekymmer. Det var den trasigaste människa jag någonsin mött. Gråten och hulkandet tog liksom aldrig slut, det bara fortsatte. Hon var knappt kontaktbar, helt förstörd.
En äldre kvinna som kom promenerandes stannade till vid oss, och frågade mig på knackig svenska om vad som hänt. Jag sa att jag inte riktigt visste, men att tjejen behövde hjälp och det ganska snart. Vi hjälptes åt att trösta så gott vi kunde samtidigt som vi försökte ringa efter någon som kunde hjälpa oss.
Därefter utspelades sig egentligen en ganska komisk scen där på trottoaren. Vi försökte få situationen att verka så normal den bara kunde, men normalt var det inte. Jag sprang fram och tillbaka med min hund som frös så att benen skakade, bredvid stod en tant under en gatlykta och kramade om en hysteriskt gråtande och skrikande kvinna. Ingen av oss kände varandra. Genom fönstren såg vi människor snegla på oss inifrån deras varma lägenheter, de undrade såklart vad det var som väsnades så ute på deras gata så sent på kvällen. Skrik, sa vi till kvinnan, få ut det bara! Vi försökte prata om något vanligt vardagligt för att få kvinnan att tänka på något annat. Så jaha, bor du här i trakten? Vad jobbar du med? frågade tanten mig och vi försökte så gott vi kunde kommunicera på alla möjliga språk och efter ett tag fick situationen oss att börja skratta för just där och då var det så orelevant egentligen.
Efter en timme kom äntligen en taxi, då den utlovade utryckningsbilen som larmcentralen skulle skicka aldrig dök upp.
Kvinnan som jag mellan gråt och skrik till slut fått ur lite ord, var trettiotre år och gick i terapi för ett trauma från barndomen. Samtidigt som hon böjde sig ner och satte sig i bilen tryckte hon fram något jag tolkade som ett leende.Tack, hoppas vi ses igen.
Taxibilen rullade iväg och kvar på trottoaren stod jag, min hund och den äldre kvinnan. En kvart senare var jag hemma i min lägenhet, jag försökte få tillbaka blodcirkulationen i mina stelfrusna fötter och reda ut vad som precis hänt och fastän det var sent så var jag helt klarvaken.
Egentligen brukar jag aldrig gå ut med hunden på kvällen. Vi brukar bara ta hissen ner, gå ut genom porten och ta närmsta buske. Jag vet inte varför men just igår fick jag för mig att vi ändå skulle gå en runda, inte bara runt skolan utan åt det andra hållet. Åt det håll dit vi aldrig går.
Det var nog tur, det var nog meningen. Ja, alla andra gick ju bara förbi.
Och det gör så ont i mig att det finns människor som mår så fruktansvärt dåligt."
02.37
Det var strömavbrott igår och helt beckmörkt när vi cyklade hem, det såg ut som att himlen hade fått miljontals nya stjärnor och det var nästan svårt att urskilja karlavagen. Det glittrade och var så himla vackert.
Vi brukade gå under stjärnorna i Spanien, tidigt på morgnarna. Vi såg stjärnfall. En morgon var det fullmåne och skenet var så starkt ifrån den att vi inte ens behövde ha pannlamporna tända. Månen slängde skuggor efter oss. När solen gått upp drack vi morgonkaffe på någon bar. Åh, morgonkaffet!
april 14.
sprang hem till Rebecca på den än grusiga men torra asfalten. trettiosju sekunder.
