Peregrinas på vift del sex:
Morgonen som började så bra med jornötssmörsmackor och gryningsljus fick en oväntat vändning men vi knatade på, andades in den krispiga morgonluften och kom fram till Cruz de ferro. Vid Cruz de ferro brukar pilgrimerna lämna stenar som de tagit med sig hemifrån, och genom att lägga en sten där så lämnar man ifrån sig de synder som tynger en.
men det finns nog egentligen lika många syften som det finns vandrare såklart, det lämnas brev och små hälsningar och meddelandet och stenhögen växer varje dag. Vare sig man tror på det där med synderna eller ej, så är det en väldigt harmonisk plats.
Det var ganska tomt och öde uppe på berget, vi hade ju sovit i byn med två invånare och närmsta civilisation innan dess hade vi passerat en mil tidigare dagen innan. Vi hade såklart mött några andra pigga vandrare på morgonkvisten, men efter Cruz de ferro hamnade de på efterkälken och vi stötte inte på så många alls, men två hästar hälsade vi på. Buen Camino!
Elin Vendela Amanda
Efter ett tag tornade Manjarin upp sig framför oss. Det är för litet för att kalla by fastän stället faktiskt har ett namn, det består i stort sett endast av det ni ser på bilden. Här bor en man vid namn Tomas, tillsammans med något man skulle kunna kalla ett litet kollektiv som erbjuder pilgrimer en sovplats under taknockarna högst upp i huset (rucklet). Innan middagen dukas fram mässas "Rafael" gång på gång i kör, på undervåningen och i matsalen (= pressening/skjul...) är det trampad jordgolv, det luktar ladugård och det finns inget rinnande vatten. Förra året sov vi här och den 21 juli 2012 skrev vi så här:
"....men till den stora handelsen: vi spenderade kvallen och natten hos ett gang tempelriddare (obs ej turistfalla utan RIKTIGA). Det var vi och sju andra som sov uppe pa ett loft. En gammal vandrare som hette Tomas drev stället och vi fick bade mat, husrum och vanlighet gratis. Efter middagen fick vi vara med om deras kvallsbon. Alla "bybor" tagade in till klockringning barandes pa en staty av ljungfru Maria plus svard i hogsta hugg (obs ej vi, vi stod bara dar). Efter denna rit satt vi och pratade med resten av vandrarna hela kvällen och vi delade med oss av manga intressanta tankar. Eftersom det inte fanns varken dusch eller toalett, sa tvattade vi av oss i kossornas dricksvatten"
Det var en väldigt speciell och intressant upplevelse, men i år nöjde vi oss med att bara stanna till en snabbis innan vi fortsatte.
Det såg ut lite såhär, längs bergskammarna syntes vindkraftverk och vi följde gula pilar ned mot dalen.
Efter att ha gått på en kringlig stig nedför berget landade vi i den största byn på säkert fem mil! Vi passade på att låna toaletten på en bar och fyllde våra vattenflaskor i en fontän innan vi fortsatte. Målet denna dag var Ponferrada. På bild 1 ser ni ju förresten dejten igen, och två lekande hundar. Bild 2 visar pensionärsmaffian påväg till gudstjänsten, vi hakade på en bit innan vi fortsatte nedåt.
Här är vi i Molinaseca, där kan man bada i floden vilket vi gjorde såklart. Det var iskallt vatten så det svalkade skönt. Observera Vendelas strumpbräna!!!!
(ps. det var strax innan denna lilla stad som jag för första gången träffade min man förra året, Birk <3)
Vi var jättetaggade på att komma fram till Ponferrada som faktiskt är en relativt stor stad. Vi gick och pratade om hur vi skulle sitta på den stora uteplatsen på alberguet med klängande vinrankor ovanför oss, dricka rödvin och äta rödbets- och chevresallad. MEN. Väl framme blev vi inspekterade, de undrade vad vi hade för bett på armarna och vi har aldrig känt oss så ovälkomna och skabbiga. Det var dag 19 och för första gången längtade vi hem. På grund av de där jävla vägglössen. Så fort vi hade duschat gick vi ut på stan för att slippa känna oss uttittade, det blev ingen middag under vinrankorna. Det var söndag och det mesta var stängt förstås, men vi hittade ett öppet kebabhak där vi tröståt var sin falafelrulle.
Rödbets- och chevresalladen fick vi ta igen dagen efter istället. "Villafranca, bästa Villafranca, kan man må dåligt här?" . Vi gick 26 km, en ganska fin etapp, och hamnade i stan där det sittar skyltar som pekar mot La Playa! Peregrinas på vift agerade peregrinas på badsemester och hängde på den anlaggda badplatsen hela siestan, stretchade, simmade i det kalla bergsvattnet och åt glass i väntan på att matbutikerna skulle öppna. På kvällen satt vi på trappen utanför vandrarhemmet och drack rödvin och spelade fia om vem som skulle få den sista chokladbiten.
Etappen till O'Cebreiro, stenbyn, sägs vara Caminons värsta, men jag älskar den. Den sista milen är det flera hundra meters stigning och det lutar brant uppåt. Vi åt soppa med bröd i (inte jättegott..) och drack cider natural (skum eftersmak)till middag, några slags lokala specialiter tydligen, och chokladkillen och hans gäng ville bli våra vänner.
när solen gått ner och vi egentligen redan borde legat i våras sängar, såg det ut så här åt ena hållet. Himlen var helt magisk denna kväll!
så här såg det ut när man tittade åt andra hållet, tillbaka mot byn
till höger såg det ut såhär. Wow jag har nästan glömt hur otroligt vackert det var.
Vi tittade på bilder från studenttiden, kramade om varandra och Amanda satt på bänken i duschrummet och sjöng för oss när vi borstade tänderna. Jag tror att jag grät lite, för att jag var och är så himla glad att jag har Amanda och Vendela, att vi har varandra. För vem och var skulle jag vara om jag aldrig träffat er?
Dagen efter skulle vi vara framme i Santiago de Compostela.
om ni har koll på geografin så gick det ju förstås väldigt snabbt nu, men jag ska förklara. Vi gick 40 km och anlände till Sarria strax innan tre, svängde in på turistbyrån och tog reda på hur vi skulle ta oss till Santiago. Vi fick en karta och tog oss genom staden till busstationen där vi köpte biljetter, och Amanda råkade spruta vatten på en gubbe med sin praktiska vattenspruta så vi flydde och köpte glass i väntan på att bussen skulle avgå. I Lugo skulle vi byta buss så vi passade på att äta middag där, och resterna som vi inte orkade äta upp gav jag till en alagare/tiggare som dock såg lite skeptisk ut... Bussen åkte vidare genom städer och byar som vi kände igen och plötsligt var vi framme i Santiago!
Vad hände sedan? Jo, vi hade nog tur som hittade boende så pass snabbt, på ett hotell/albergue med färdigbäddade sängar (lyx!). Vi var svintrötta efter dagen men efter en dusch var vi på banan igen, klockan var halv elva och los peregrinas var redo för att ta sig ut på Santis gator. Vi drack öl på diverse mysiga pubar och pratade med några sista vandrare. Vi träffade Ceasar som stod i ett gathörn vid den stora katedralen och spelade gitarr och sjöng. Han skulle få ihop pengar för att resa St Jean Pied de Port där Camino Frances börjar, och börja sin vandring. " Eller ja, jag började min vandring när jag föddes, Caminon började då", sa han.
Kvällen efter började vi flygresan hem och klockan tolv mellanlandade vi i Barcelona. Det var tyst och det enda som var öppet var Mc Donalds, vi åt glass och pommes frites innan vi slog läger i det mörkaste hörnet på terminalen. Konstigt nog, jag menar det var ju inte särskilt skönt, somnade vi alla tre och sov ganska bra. Taxfreeshoppingen och lyxfrukosten vi planerat sov vi igenom istället, vi klev på planet och den 23 augusti landade vi på Arlanda.
Och det var den resan.
Adios amigos, buen camino
och glöm inte bort vad en kär vän till mig en gång sa:
"Att vandra är ingen hobby, det är en livsstil"
Peregrinas på vift del fem:
... och när Amanda hade carpat klart i skuggan under trädet vid vägkanten, när vi ätit våra bananer, nektariner, diggisar och druckit någon liter vatten var så promenerade vi vidare mot Astorga. Vi gick längs en motorväg i ett par timmar vilket inte var så spännande, så ett tips är att välja den högra vägen och inte den vänstra om ni någon gång går denna etapp.
vi svängde bort från motorvägen och såg snart staden nedanför oss, en bit bort. Vi kom närmre och närmre förstås och väl framme blev vi tilldelade varsin sängplats på det stora kommunala alberguet.
efter powernap+dusch osv så gick vi ut på stan en stund, på gator och över torg vi kände igen, och på supermarcan inhandlade vi vakumförpackade kakor i lösvikt samt middagsingredienser. I det gemensamma köket lagade vi mat och sedan satte vi oss på den stora terrassen och åt couscoussallad och planerade hur vi skulle lägga upp resten av vår vandring. Vi kände oss som hemma.
vi drack vin och åt choklad (bjöd på choklad) och solen gick ner och tidigt nästa morgon lämnade vi Astorga.
28 kilometer senare kom vi fram till Foncebadon, efter att ha passerat Cowboybar (såklart!) någon by tidigare. Foncebadon har väl sett sina bättre dagar, nu vittnar bara de igenrasade husen om att det en gång faktiskt bodde en hel del människor i byn. Vi tvivlar på att statistiken stämmer, men när Evas bibel, vår guidebok, trycktes förra året bodde här endast två invånare. Det är ganska lugnt och dött, men inte folktomt egentligen. Här finns nämligen hela tre stycken vandrarhem. Vi bodde på det som ligger till höger på sista bilden, där det hänger några skyltar.
Vi spenderade vår tid med att skratta och äta kakor på Amandas madrass i sovsalen (fast man inte fick oups rebelliska) och lärde känna två gulliga tyska tjejer. Av en gullig man köpte vi ost, bröd, oliver, tortilla, sangria och annat gott och hade picknick mellan ruinerna. Vi blev nästan påkörda av en pojke på en minimotorcykel flätade Vendelas hår och myste i treenighet. (OBS, softa scarfar är oumbärligt på caminon. Scarfar [sarfar]~scarves. En scarf kan användas som picknickfilt, badlakan, huvudbonad, solskydd, täcke, kofta eller helt enkelt bara som en soft accessoar)
Vi somnade tidigt denna kväll, innan klockan ens hunnit bli tio, och morgonen efter åt vi mängder med jordnötssmörsmackor samt frukt, yoghurt, juice och kaffe till ett pris av tre euros. Det var lite kyligt i luften och himlen skiftade i rosa orange gult blått.
Rolig anekdot innan jag avslutar Peregrinas på vift del fem. Har jag nämnt killen vi kallade för min dejt/Elins dejt? Hur som helst hade vi inte sett honom på nästan en vecka tror jag, när vi plötsligt såg honom och det var ju roligt såklart. Vi gick och pratade lite och berättade var vi hade stannat osv varpå han frågade "Did you sleep with a gay in Foncebadon??", "Ehm.. no? NO!", "Yes!! I talked to a gay he say he sleep with Swedish Girls [görrrrls] in Foncebadon". Vendela och jag insåg väl snart att han inte alls menade vad han sa, och inte heller förstod vad han precis hade frågat oss. Min dejts engelska var inte särskilt bra men han försökte så gott han kunde, ibland blev innebörden helt fel (uppenbarligen) och ibland fick man svar på någon helt annan fråga än vad man ställt. Vi kom i alla fall fram till att det säkert var så att någon han pratat med hade sovit på en madrass i samma sovsal som vi. Det var ju skönt att vi kunde reda ut det.
Peregrinas på vift del fyra:
Juste, jag hade ju nästan glömt att jag inte visat er hela resan än. Vi har ju bara kommit till Castrojeriz och vi vandrade omkring i solskenet på den spanska mesetan (internt: mezzalunan eller macheten). Senast avslutade jag någonstans efter att vi en kväll hälsat på byns äldre invånare varpå jag utlovade en fortsättning då vi mötte byns yngre generation, så här kommer den!
vi påmindes om jobbiga scouter och CARPADE JÄTTEMYCKET vi katedralen, där vi satt och åt middag i kvällssolen. Chèvre- och rödbetswraps. Och San Miguel såklart.
Bilarna varnades för gående personer med ryggsäck och stav.
Här är en av de tre katterna som höll till på albuerget. Den var till en början lugn och nöjd, men som ni ser på andra bilden inte alls så glad vilket var förståeligt. En hund kom nämligen springandes, med en liten flicka med ett löst koppel i handen strax efter. Scenariot blev detta då ännu fler barn kommer springandes efter att ha hört hundskall jamaskrik (vet ej om det är ett befintligt ord men tycker att det var en bra benämning på en skrikande katt?!) och arga och bestämda tillrop och suckanden från flickan: barnen jagar hunden som jagar katten som jagar barn jagar hund katt barn hund cirkus.
de söta barnen, generationen yngre.
Bättre kvällsunderhållning kunde vi inte fått i denna söndagströtta by, och samtidigt som katthundbarnjakten började lugna sig började det skymma.
När man tittade ut genom fönstret i sovsalen såg det ut så här.
och när jag bäddade ner mig i mitt blåa sidenlakan bredvid det vidöppnafönstret såg det ut så här från min kudde.
någon eller några dagar senare, drack vi San Miguel eller kanske Estrella i Carrion des Condes. När vi kommit fram till albuerget några timmar tidigare blev vi bjudna på mjuka sockerkakor och någon isteliknande dryck. En mycket gullig nunna fnissade åt våra pass och försökte, men vågade inte riktigt försöka sig på att prata engelska med oss. Fyra nunnor hjälpte till att driva vandrarhemmet, och de var så otroligt charmiga, världens bästa nunnor som hängde med ungdomarna och skrattade kastade slängkyssar och kramandes osv. På eftermiddagen hade de sångstund med alla vandrare som ville vara med och de sjöng spelade gitarr trummade. "Musik är levande och har förmågan att binda oss samman, den har en speciell kraft som berör alla". Två gulliga barn som cyklat förbi oss tidigare sjöng en katalansk sång med lite hjälp av sin mamma, folk fick sjunga sånger från sina egna länder och alla blev jätteimponerade när Amanda lånade gitarren och sjöng "Du hade tid".
På kvällen var det pilgrimsmässa i kyrkan och under en liten ceremoni delade nunnorna ut små pappersstjärnor som de gjort till oss, som symbol för ledstjärnan ljuset vandringen livet, och jag har fäst min under hyllan vid min säng och ser den varje morgon och varje kväll. I slutet av mässan rabblade prästen massa länder och bad oss räcka upp handen när vårt land dök upp, men han sa liksom inte Sverige förrän någon längst fram påminde honom och viskade "Suecia!". Det var Emanuel såklart, och vi tre, jag Vendela och Amanda räckte upp våra händer.
Vi åt middag tillsammans med nunnorna och några andra pilgrimer i vandrarhemmets matsal, någon hade lagat Risotto Milanese, saffransrisotto, och det kändes lite som att vara på läger när vi samlades och sjöng till bords. Det var mysigt och fint och jag kände en sådan stark gemenskap! Vi pratade med Emanuel tills efter sovdags och kindpussades och sade adjö och lycka till, för det var sista gången vi sågs.
dagen efter tog vi bussen till Léon, några dagsetapper bort. Men först åt vi någon äcklig grej vi köpte på ett bageri.
Efter ett par timmar hamnade vi på Léons centralstation, och i Léon kände vi ju igen oss för det var där vi började vandra förra året! Det var varmt, så vi köpte glass.
vi påmindes om jobbiga scouter och CARPADE JÄTTEMYCKET vi katedralen, där vi satt och åt middag i kvällssolen. Chèvre- och rödbetswraps. Och San Miguel såklart.
Dagen efter gick vi den sträckan som var vår allra första dagsetapp tillsammans längs caminon, och vi mindes de små muffinsen, tågbron och Skägget och han kompis och huset de vilade mot förra året. Vi stannade på Albuerge Jesus i Villarmazarife, precis som då och det var sig likt och väggarna var utsmyckade med ännu fler citat texter hälsningar fina målningar och skisser. Jag har tyvärr inga bilder på hur själva vandrarhemmet ser ut osv, men det är så harmoniskt och fint, mitt absoluta favoritalbuerge!!! Vi solade på innergården och Amanda och jag badade fötterna i poolen som höll på att fyllas på. Jag hade fyra vägglusbett i pannan och en snygg ryggsäcksbränna. (Usch och fy för vägglössen!!). Här träffade vi även Raymond, en fransman som kanske inte hade riktigt alla pommes frites på tallriken. Han läste högt ur Vendelas bok, letade fyrklöver, tyckte om fia med knuff (tydligen?) och tror nog att vi har isbjörnar i Sverige...
frukostpaus och välförtjänt kaffe!
Bilarna varnades för gående personer med ryggsäck och stav.
Lyckliga in i benmärgen såklart, tillbaka på riddarbron!!!!
en carpig matbutik
och en carpig Amanda, vid vägkanten tio kilometer från Astorga.
fortsättningen följer.
Peregrinas på vift del tre:
Villafranca Montes de Oca, vandringsdag nio.
Kvällen innan hade vi för första gången tagit fram Vendelas praktiska fia med knuff, ett sådant där med hopvikbart bräde och små pjäser med magneter under (oumbärligt på caminon!). Regnet smattrade mot taket och vi satt inne i matsalen och spelade ett parti, och "om klockan inte varit så mycket hade vi lärt oss spela "kiwi" av två ungrare och en pirat" som satt bredvid oss vid bordet, för att citera min egen dagbok.
På eftermiddagen dag nio, drack vi öl och skrev vykort på en liten bar och mötte en kvinna som berättade att hon tyckte mycket bra om Sverige. Hon och hennes flickvän skulle emigrera, flytta från Sydafrika till Sverige och föda barn. Hon såg så glad ut. Strax därefter höll en stor buss på att köra rakt in i vårt barbord, och av klev den jeansskjorteklädda killen som visade sig bo på vårt albergue. Senare klättrade vi upp i Amandas överslaf, åt milkachoklad med oreobitar i och tog för andra gången fram fiaspelet.
På kvällen stod vi trånt framför spegeln och borstade tänderna tillsammans med alla våra nya vänner, och när Emanuel, som vi då bara kallade "M", var på toaletten försökte vi diskret spana i hans necessär efter hemligheten bakom det perfekta skäggstubbet.
nyp mig i kinden som att du älskar mig
Efter några dagar med stopp i små byar hamnade vi äntligen i Burgos. Denna stad hade vi sett fram emot, i vår guidebok ( vi kallar den faktiskt alltid Evas Bibel egentligen, av förklarliga skäl. Boken säger nästan allt du behöver veta och är skriven av en Ewa. Slår man dessutom ihop de första bokstäverna i los peregrinas namn och kombinerar i åldersordning, blir det just EVA.) blev vi tipsade om att ta en vilodag här för att hinna se allt som fanns att se i den stora kyrkan. Vi nöjde oss dock med att se kyrkans vackra utsida, och att få uppleva staden under en eftermiddag och en natt.
Vistelsen i Burgos blev något utöver det vanliga, och det var här i hissen på vårt 15euroshostel som begreppet peregrinas på vift myntades. Mer om denna kväll och natt läses här.
Dagen efter var vi trötta.
en gammal kloster/sjukhusruin passerades en dag.
Tre katter på ett albuerge, som vi alltså.
En eftermiddag carpade vi i solen och Amanda provade sin vattenspruta på Vendela. Denna leksak fick man med en twisterliknande glass, det var liksom själva glasspinnen, och ni ska veta att den kan vara bra att ha i beredskap om folk exempelvis snarkar om nätterna. Det var söndagsstängt och dött nästan överallt i denna by, Castrojeriz, förutom en butik som var öppen och sålde tobak i mängder samt choklad och hattsnacks, vi köpte det sistnämnda och satte oss på en bänk där vi senare fick sällskap av en söt gubbe.
På kvällen gick vi till en restaurang och åt paella och på vägen hem passerade vi byns äldre invånare. Den yngre generationen stötte vi på senare under kvällen, men dem får ni höra om i nästa inlägg.
Peregrinas på vift del två:
Det här var dagen efter misären i Pamplona ( som ni kan läsa om här ). Efter att ha gått 40 km dagen innan kände vi att det räckte gott och väl men 24 denna dag. Här sitter vi och äter digestivekex, en favorit bland nödprovianter, några kilometer innan etappmålet Puente la Reina.
Efter att ha kommit fram till Puente la Reina, simmat omkring i alberguets pool (!!!!!!!!), duschat tvättat sovit (=vardagliga eftermiddagsrutiner), träffat M för första gången samt varit nere på stan en sväng och druckit öl på den livliga gatan och köpt mat, så satte vi oss på alberguets stora gräsmatta och åt. Kikärtor var en favorit, denna i kväll direkt ur burken... lyx javisst. Underhållna blev vi också då ett gäng stela perres yogade tillsammans i gräset intill oss.
Babes in Estella!
Dagen efter hamnade vi i Estella, där det va någon slags stadsfestival. Alla var klädda i rött och vitt och det var fullt med folk på gatorna, såväl små barn som gamla tanter och gubbar. På en bar på en av de stora gatorna beställde vi in en kanna sangria och satte oss för att se på alla människor. Vi smög in i vår sovsal när alberguet egentligen redan stängt men det störde inte så mycket för det lät så mycket utifrån gatan ändå. När vi tidigt nästa morgon började vandra igen var det fortfarande fiesta i stan, människor dansade och klirrade med ölflaskor.
... en morgon några dagar senare, när vi lämnat Estella bakom oss, såg det ut lite så här. Vi var påväg till Azofra, och kvällen innan hade vi druckit San Miguel ur litersflaskor och suttit och pratat om norrsken och Berlusconi med några italienare i vandrarhemmets kök, där lamporna var släckta eftersom det egentligen var sovdags. Kindpussas lärde vi oss också.
KATTEEEN
en annan katt!
avslutar detta inlägg som jag började det, med en digipaus!! + utsikten när man satt lutad mot fontänen i en by som jag inte minns namnet på.
Peregrinas på vift del ett:
På kvällen den tjugonionde juli kom Vendela och jag fram till Bordeaux, Frankrike. Något trötta och bortkomna försökte vi hitta till vårt hotell och jag antar att vi såg lite förvirrade ut när någon, som visade sig vara en mycket vänlig fransman, kom fram och frågade om vi behövde hjälp. Han försökte förklara vägen men sade att "c'est compliqué", och började istället gå och bad oss följa med. Tio minuter senare stod vi utanför hotellet och jag försökte verkligen komma på något mer att säga än bara "Merci beaucoup!", men just där och då räckte inte mina franskakunskaper längre än så. Mannen log, vände sig om och gick tillbaka åt samma håll som vi just kommit ifrån. (Tänk vad fin vår värld skulle vara om alla var som han)
Vendela och jag lämnade våra ryggsäckar på hotellet, sedan och gick vi ner till floden och åt crêpes med smör och socker på. Vi tittade på folk som badade i fontänen, pratade med Bob och hans kompis och lillebror och besökte någon slags festival men eftersom det varit en lång resdag önskade vi ganska snart Bordeaux god natt och gick tillbaka till hotellet och sov. Det var dag 1.
Morgonen efter plankade vi på spårvagnen och letade upp en mataffär för att köpa med oss frukost. Vi stannade till på ett litet café och köpte kaffe av en tant och sedan satte vi oss under några träd i en park och åt bröd tomater ost croissants vindruvor carpade.
Vi satt där hela förmiddagen, tills vi var tvungna att ta oss till tågstationen. Vi delade tågkupé (en riktigt sådan där kupé som i Harry Potter!!!) med ett trevligt par från Australien vars son varit utbytesstudent i Sverige, och när vi efter lite mer än en timme var framme i Bayonne där jag och Vendela skulle av önskade vi varandra en fortsatt trevlig resa.
Och i Bayonne mötte vi äntligen äntligen äntligen upp Amanda. Vi var återförenade, tillsammans för första gången på mer än en månad. Los peregrinas var kompletta. Och efter att ha åkt buss mellan stora fält och berg så var vi framme i St Jean Pied de Port, den lilla franska byn där camino francés, den mest kända av vandringslederna till Santiago, börjar.
Pilgrimspass, sovplatser och diverse praktiska saker ordnades upp och vi var så otroligt glada över att vara tillsammans igen och över att äntligen vara på väg. Det började skymma och på gräset vid vattnet, bortom byns ganska turistiga huvudgata, åt vi middag och drack vin direkt ur flaskan. (En sen natt skrev någon en gång om en treenighet, om oss och det är ju självklart, vi är ju självklara. Nyp mig i kinden som att du älskar mig.)
Tidigt på morgonen den sista juli började det på riktigt. Vi började gå och vi gick över Pyrenéerna, vi gick genom bokskog, vi tejpade fötterna med skavsårsplåster, vi tittade på utsikten, vilade benen och på en blåsig bergstopp åt vi ost och ägg (som vi intalade oss var lokalproducerat) som en man stod och sålde ur sin lilla lastbil som han parkerat mitt i ingenstans. Vi önskade alla vi mötte "Buen camino" såklart, vi gick (utan att vi märkte det) över gränsen in i Spanien och efter 25 km var vi framme i Roncesvalles.
Fortsättning följer.
02.37
Det var strömavbrott igår och helt beckmörkt när vi cyklade hem, det såg ut som att himlen hade fått miljontals nya stjärnor och det var nästan svårt att urskilja karlavagen. Det glittrade och var så himla vackert.
Vi brukade gå under stjärnorna i Spanien, tidigt på morgnarna. Vi såg stjärnfall. En morgon var det fullmåne och skenet var så starkt ifrån den att vi inte ens behövde ha pannlamporna tända. Månen slängde skuggor efter oss. När solen gått upp drack vi morgonkaffe på någon bar. Åh, morgonkaffet!
Raymond
Första gången jag såg honom satt han på huk på gräset i ena hörnet av alberguets stora innergård, nästa gång jag tittade efter honom hade han förflyttat sig till ett annat hörn av gräsmattan. Tyst och obemärkt som om han teleporterat sig. På franskklingande engelska förklarade han att han trodde att caminon var magisk, han hade hittat så många fyrklöver. Här hade han dock inte hittat något än, men han letade.
Jag undrar om han har kommit fram till Santiago än, men jag tror inte det. Kanske är han i Manjarin, kanske sitter han och letar efter fyrklöver där uppe på berget. Kanske stannar han kvar där, han skulle passa in.
Annars skulle han nog trivas bra på min gräsmatta här hemma, för där finns mängder med klöver. Fast jag vet inte om han skulle våga sig hit, för jag tror att jag råkade lura honom när jag sa att det går isbjörnar på gatorna i Sverige på vintern.
pax et bonum
det här är slutet på en resa och början på en ny
titta rakt fram inte runtom, du kan gå din egen väg
luften bor i dina steg och jag tror, när vi går genom tiden
att allt det bästa inte hänt än
under tre veckors tid har jag gång på gång överaskats av hur fantastiska, duktiga, snälla, glada och framför allt kloka, omtänksamma och toleranta ett gäng femtonåringar kan vara. Igår konfirmerades trettiosju underbara ungdomar, och jag är stolt. Över dem, över oss. Ni klarade det. Vi klarade det.
mer om det en annan gång, för imorgon åker vi. På onsdag är vi återigen tillsammans alla tre. På ett tågstation i Bayonne, Vendela, Amanda och jag. Mina bästa peregrinas. För exakt ett år hade vi just kommit fram till Santiago de Compostela, och om 25 dagar är vi där igen. 78 mil.
på återseende, och tills dess kan ni följa oss här http://losperegrinas.blogspot.se/
Adiós Amigos, buen camino!
León till Santiago del 5.
efter 31 mil till fots kom vi fram till Santiago och nu har ni fått se lite av hur det såg ut.
León till Santiago del 4.
Jag har två vänner som är helt fantastiska och jag känner för att spola tillbaka tiden och göra om hela resan igen och igen och sedan kanske jag är redo för att börja mitt sista år på gymnasiet. För ett år sedan var jag på way out west, funderar på vad jag gör om ett år om två år om tre år men det lär ju visa sig inom sinom tid.
León till Santiago del 3.
León till Santiago del 2.
León till Santiago del 1.
om en vandring:
jag är hemma igen och jag skulle vilja förklara alltning jag har varit med om men jag tror inte att jag kan det. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av den här resan och jag har ännu inte riktigt fått grepp om vad jag fick. Jag skulle kunna beskriva med tusen ord och bilder men ni skulle inte få en rättvis bild. Det låter klyschigt att säga att man har vuxit som människa, och att växa som människa är någonting man ständigt gör tror jag, men under de senaste två veckorna har jag levt så mycket, lärt mig så mycket, träffat många intressanta och bra människor och samlat på mig massa nya erfarenheter och jag tror inte att jag någonsin har levt och vuxit så här mycket på så kort tid.
Jag, Amanda och Vendela. Vi började gå från León den artonde och tio dagar senare stod vi framför katedralen i Santiago. Tillryggalagd sträcka: 310 km. Framme? Tydligen. Om de inte vore för flyget som skulle ta oss hem igen skulle jag ha fortsatt gå, jag kände mig liksom inte färdig. Men att komma fram är inte detsamma som att det är slut, snarare kändes det som en början. "Att vandra är ingen hobby, det är en livsstil", citerat Amanda Larsson. (obs smått ironiskt)
Jag har inte haft så mycket att göra de senaste två dagarna. Jag har varit hemma, läst lite, skrivit, skrattat för mig själv åt internskämt inklusive rim och varit lycklig och glad för att jag, Vendela och Amanda är vi.
http://losperegrinas.blogspot.se/
Om några timmar tar jag, Amanda och Vendela våra ryggsäckar och åker till Skavsta flygplats för vidare transport till Spanien. Vi ska vandra 30 mil. Under kommande 13 dagar kan ni följa oss här . See you later alligator!
