För en vecka sedan lämnade jag in två engångskameror på framkallning och när jag gick hem från den lilla fotobutiken idag kunde jag inte hålla mig från att stanna mitt på gångvägen och bläddra igenom dem. Jag tänkte låta dem vara orörda, här är dem.

 

Att lämna lugnet på New Dehlis flygplats var ju inte så farligt. Visst gick vi rakt in i en tjock dimma och en temperatur som var kyligare än vi hade förväntat oss, men den där kulturkrocken alla talat om? Okej. Klockan var tidigt på morgonen och vi satt i en taxi som fortfarande var kvar på flygplatsområdet, man ska inte ropa hej...

 

  Några timmar senare låg vi alla tre utslagna på dubbelsängen i det kalla hotellrummet, med trafikkaoset mullrande nerifrån gatan, och undrade vad fan vi höll på med. Borde vi kanske rent utav boka första bästa flyg och åka hem igen? Jag hatade Indien. Jag hatade att inte kunna gå ut. Jag hatade trafiken. Jag hatade strukturen och klyftorna. Men mest hatade jag att veta att de som ville hjälpa oss i själva verket bara lurade oss och jag hatade att vi var tvungna att lita på dem vi pratade med för att det inte fanns möjlighet för oss att ta reda på saker på annat vis.

 

  Men det där gav sig efter några dagar, allt tog sin egen tid såklart, och jag vande mig vid kaoset, jag förstod vilken frustration jag var tvungen att slå bort och allt eftersom började vi lära oss hur vi skulle göra och bete oss. Inte för att en någonsin kommer kunna lära sig det helt, men tillräckligt för att kunna känna att Indien på många sätt är ett land jag tycker om fastän jag måste erkänna att det är med hatkärlek.

 

  Jag älskar att bara iaktta när vi råkar hamna mitt i en släktträff när man åker skumpigt nattåg och jag älskar när kvinnan bredvid mig på bussen, på väg hem från sitt arbete, berättar om vad det är för träd vi passerar och frågar om vad vi äter i Sverige. Jag älskar taxichauffören som körde runt oss i timmar och tvärt vände på klacken innan vi ens hunnit tänka när hotellreceptionisterna gav oss orimliga priser. (Hur skulle vi klarat oss utan honom?) Jag älskar när de bjuder på chai i de små butikerna. Jag älskar att dricka öl ur stora muggar med flaskan, som är inlindad i tidningspapper, gömd under bordet på restaurangen för att alcohol is strictly prohibited. Jag älskar de som följer oss hem när det är mörkt och sent, för att de vet att det kan vara otryggt och de vill oss väl. Jag älskar gubben på restaurangen i Munnar. Jag älskar att äta med händerna och jag älskar att få lära mig hur jag ska dricka mitt te.

 

  Och jag älskar att bara gå omkring i myllret, bland färgerna, frukterna, lukterna, människorna, kossorna, bilarna, rickshaws och allt det jag tidigare med förakt kallat kaos. Jag älskar att lämna det trivssamma men energikrävande kaoset och gå upp på hotellets högsta rooftop och se solen gå ned över taken, bara höra de dova ljuden av vimlet där nere,  och känna att Indien är helt otroligt.