Först tar det ett tag innan man förstår att det faktiskt är på riktigt. Sedan får man gång på gång påminna sig om att andas. Gradvis försvinner man in i någon slags dimma där ben, armar och röst dansar och sjunger okontrollerat. Ibland händer det till och med, när trummorna lugnat sig lite, att tårarna är påväg. Men så dras tempot upp igen och man blir sådär okontrollerad.  När musiken tystnat går man ut i höstnatten, fylld av alla känslor på en gång och är sådär glad som man bara kan bli. Jag undrar om det finns något bättre.




om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.


Ps. Fem myror är fler än fyra elefanter. Ds