(en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort)

 

sensommar och jag har sjungit till eldkvarn och sett lars winnerbäck två kvällar i rad. Ätit pizza och druckit öl i spöregn och torkat kläder under handtorken med en ny vän. Promenerat genom humlegården i solsken. Dessutom har jag fått krama sofia och det var nästan ett år sedan sist.

 

vi ägnade vår sista riktiga sommarlovsdag på badutflykt i vaxholm och jag badade för första gången i svenskt vatten denna sommar. En väldigt bra dag.

 

lovet är slut och sommaren med tror jag, det är nästan mörkt vid nio. Imorgon ska jag träffa min nya fotolärare.

 

 

 

efter 31 mil till fots kom vi fram till Santiago och nu har ni fått se lite av hur det såg ut.

 

vi roadtripade och firade med alkoholfritt i partymuggar, kladdkaka och sprutgrädde. Har dessutom hämtat på dagis och varit barnvakt.

 

Jag har två vänner som är helt fantastiska och jag känner för att spola tillbaka tiden och göra om hela resan igen och igen och sedan kanske jag är redo för att börja mitt sista år på gymnasiet. För ett år sedan var jag på way out west, funderar på vad jag gör om ett år om två år om tre år men det lär ju visa sig inom sinom tid.

 

åkte in till stockholm stad för att bara vara. Det var sol och lite moln och vi gick in i några butiker och fyndade och sedan råkade vi stöta på något slags street foodevent så vi köpte oss mat och satt och tittade på snygga människor.

 

jag är hemma igen och jag skulle vilja förklara alltning jag har varit med om men jag tror inte att jag kan det. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av den här resan och jag har ännu inte riktigt fått grepp om vad jag fick. Jag skulle kunna beskriva med tusen ord och bilder men ni skulle inte få en rättvis bild. Det låter klyschigt att säga att man har vuxit som människa, och att växa som människa är någonting man ständigt gör tror jag, men under de senaste två veckorna har jag levt så mycket, lärt mig så mycket, träffat många intressanta och bra människor och samlat på mig massa nya erfarenheter och jag tror inte att jag någonsin har levt och vuxit så här mycket på så kort tid.

 

Jag, Amanda och Vendela. Vi började gå från León den artonde och tio dagar senare stod vi framför katedralen i Santiago. Tillryggalagd sträcka: 310 km. Framme? Tydligen. Om de inte vore för flyget som skulle ta oss hem igen skulle jag ha fortsatt gå, jag kände mig liksom inte färdig. Men att komma fram är inte detsamma som att det är slut, snarare kändes det som en början. "Att vandra är ingen hobby, det är en livsstil", citerat Amanda Larsson. (obs smått ironiskt)

 

Jag har inte haft så mycket att göra de senaste två dagarna. Jag har varit hemma, läst lite, skrivit,  skrattat för mig själv åt internskämt inklusive rim och varit lycklig och glad för att jag, Vendela och Amanda är vi.

 

 

(http://www.losperegrinas.blogspot.se/)