jag är hemma igen och jag skulle vilja förklara alltning jag har varit med om men jag tror inte att jag kan det. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av den här resan och jag har ännu inte riktigt fått grepp om vad jag fick. Jag skulle kunna beskriva med tusen ord och bilder men ni skulle inte få en rättvis bild. Det låter klyschigt att säga att man har vuxit som människa, och att växa som människa är någonting man ständigt gör tror jag, men under de senaste två veckorna har jag levt så mycket, lärt mig så mycket, träffat många intressanta och bra människor och samlat på mig massa nya erfarenheter och jag tror inte att jag någonsin har levt och vuxit så här mycket på så kort tid.

 

Jag, Amanda och Vendela. Vi började gå från León den artonde och tio dagar senare stod vi framför katedralen i Santiago. Tillryggalagd sträcka: 310 km. Framme? Tydligen. Om de inte vore för flyget som skulle ta oss hem igen skulle jag ha fortsatt gå, jag kände mig liksom inte färdig. Men att komma fram är inte detsamma som att det är slut, snarare kändes det som en början. "Att vandra är ingen hobby, det är en livsstil", citerat Amanda Larsson. (obs smått ironiskt)

 

Jag har inte haft så mycket att göra de senaste två dagarna. Jag har varit hemma, läst lite, skrivit,  skrattat för mig själv åt internskämt inklusive rim och varit lycklig och glad för att jag, Vendela och Amanda är vi.

 

 

(http://www.losperegrinas.blogspot.se/)