"Ja höhö jag minns att jag också sa att jag hade mycket att göra i skolan, men då hade jag inte fått känna på arbetslivet än". Tack för de peppande orden allt känns ju mycket lättare nu.

 

livet.

för ca två veckor sedan : just nu är vi så välförtjänta av allt som heter fredag och helg. Och om två veckor får vi höstlov.

 

Vi har nog gått igenom dödens veckor för aldrig har vi haft så mycket att göra i skolan och aldrig har jag gråtit skrattat suckat dansat skrikit svurit sovit kramats så mycket om vartannat. Jag tror att jag är skoltrött och det dumma är att jag har kommit fram till någon slags tröskel, klivit över den och sagt till mig själv "det gör inget, det spelar ingen roll". Fast klart som sjutton att det spelar roll. Men att komma ut ur bubblan och släppa böckerna ett tag för att andas lite liv, leva och släppa allt om bara för en kväll/dag/natt är det bästa jag gör just nu.

 

Förövrigt, igår knipsade vi upp Amandas lås med bultsaxen (behöver ni den stora eller den lilla?) som vi fick låna av rektorn för att han "känner oss båda så väl". Idag har jag lekt följa john samt gungat. Obs att jag alltid blivit illamående av att gunga och därav blev lite nerövs när V bara skrattade åt min panik och gungade högre och högre. Fick dock stopp på den innan jag började må illa på riktigt.

En professor ställde fram en hink på katedern och bad sina elever fylla den med stora stenar. De fyllde hinken till bredden, varpå proffesorn frågade "är hinken full nu?". Eleverna nickade.

    Då tog professorn fram grus och sa till eleverna att att lägga det i  hinken. De skakade och rörde om nogrant så att tomrummen mellan alla stenarna fylldes. "Är hinken full nu?". "Ja, nu är den full", sade eleverna.

    Proffesorn suckade och hämtade sand. Eleverna fyllde på hinken, skakade, rörde om och plattade till ordentligt och sa att nu, nu får det verkligen inte plats någonting mer.

    "Jasså det säger ni", sa professorn och och tog fram en ölburk, öppnade och hällde i hinken. " There's always room for a beer"

 

 tänk på det.

 

 

 

 

 

idag är det världens bästa Amandas artonde födelsedag!!!!!!!

 2012-07-24

när vi var i Spanien och vandrade och jag skulle ta bussen en dag pga ont i knät. På busshållplatsen, eller ja på parkeringen dit jag på spanska hade fått beskrivet att jag skulle gå, träffade jag en 35-årig nya zeeländare som bodde i Dublin, en spansk tjej som pratade med läspande s och påminde om prinsessan i en prinsessas dagbok och som hade någon anknytning till Finland, samt en tyst spansk kvinna som inte kunde ett ord engelska och hade sin mans för stora sandaler på fötterna eftersom hon fått skavsår av sina egna. Vi kände inte varandra men vi var skadade vandrare och skulle alla ta bussen till Sarria. Vi blev nog utifrån sett en ganska konstig ihopsatt kvartett men just där och då var allting så rätt och vi fann någon slags gemenskap. Vi åkte buss och kom fram till en ännu sovande stad och hjälptes åt att hitta den stadsdel där alla vandrarhem låg. Vi beställde café con leche y un croissant på ett av de få kaféer som öppnat och där satt vi och pratade i timmar. Tipsade varandra om bra smärtlindrande produkter, pratade studier, kommande vandringsetapper, livet osv.

Sedan satt jag vid floden och försökte läsa men istället hälsade jag på folk och gamla gubbar och tanter kom fram och pratade om solen och om mitt knä men jag vet inte riktigt vad vi sa för jag kan inte spanska men jag log och alla log. Jag satt i skuggan lutad mot stenkyrkan en stund och då ringde Amanda och sa att de (efter 40 kilometer till fots!!!!!!) var på ingång och jag när jag gick för att möta dem träffade jag

1. min vän från nya zeeland. Hon hade precis varit på apoteket och letat efter kylsprayen som hon fått låna av mig tidigare under dagen. Hon berättade var hon bodde och hälsade på någon bakom min rygg varpå jag vände mig om och där stod

2. "Birk", den 18-åriga italienaren med blont lockigt hår som hade en brittisk pappa och pratade brittisk engelska och som några dagar tidigare lånat mig en av hans stavar när han såg att jag haltade fast ja han haltade ju ännu mer och det såg faktiskt ganska roligt ut. Vi pratade en stund och han berättade att han hade gått några kilometer men sedan hitchhikat resten sedan sa vi "see you" och strax därpå kom Vendela och Amanda. De var dödströtta och hade minnesluckor och det var ju inte så konstigt, jag förstår fortfarande inte riktigt hur de kunde komma fram så snabbt. När de återhämtat sig berättade de om sin dag och jag om min och de hade fått reda på att Antonio faktiskt hette Antonio och allt var så konstigt och overkligt men så himla rätt.