Det är konstigt hur ett liv bara kan ryckas ur händerna på någon, det är så orättvist hemskt och fel. I onsdags vändes världen upp och ner och jag kunde nog inte riktigt förstå det som hänt för det var något som inte händer. Jag ville väcka oss ur drömmen men vi vaknade inte för allting var på riktigt. Vi mötte upp dem på arlanda och jag fick krama om min bästa, bästa storebror och det var som om någonting släppte när jag fick se honom. Lättnad, tacksamhet. Det känns som tiden har stått stilla men det har gått mer än en vecka nu och jag tror faktiskt att jag har börjat landa, jag har insett att verkligheten inte alltid är så verklig.

     Och aldrig tidigare har jag på samma sett uppskattat känslan av glädje och positiv energi som min klass har gett mig de senaste dagarna. För aldrig tidigare har jag nog riktigt förstått hur viktigt det är att ta vara på kärleken, vänskapen, på glädjen och på skratten.

    Jag är så glad över att vi alla har varandra, och jag blir så glad när jag ser oss och er le. Jag tror nog att du ler också, Du kommer alltid finnas här hos oss.