Att ta farväl utan att veta när man får ses igen, om man kommer ses igen.

Att inte få träffa alla som vanligt. På tåget i klassrummen i matsalen i korridorerna. Är inte det konstigt, att personer som man träffat varje dag i skolan under tre års tid plötsligt försvinner? Vissa kommer man aldrig, aldrig se mer.

Fast försvinner gör de ju inte egentligen. De lever sina liv i samma stad eller en annan stad, kanske ett annat land, precis som jag lever mitt. Det är bara det att våra vägar kanske inte möts längre. Och det är såklart inte så konstigt och det finns säkert många som jag redan glömt bort men som jag trott att jag skulle sakna.

Men ja, bara man vill så finns de kvar. Om man vill kommer man ses igen. Och det känns bra och helt okej.

 

Imorgon ska vi klä oss i svart och gå på fotbollsmatch och det blir första gången sedan den trettioförsta maj som hela KdN är tillsammans. Imorgon får jag träffa Nisse.