-

Peregrinas på vift del fyra:

Juste, jag hade ju nästan glömt att jag inte visat er hela resan än. Vi har ju bara kommit till Castrojeriz och vi vandrade omkring i solskenet på den spanska mesetan (internt: mezzalunan eller macheten). Senast avslutade jag någonstans efter att vi en kväll hälsat på byns äldre invånare varpå jag utlovade en fortsättning då vi mötte byns yngre generation, så här kommer den!

Här är en av de tre katterna som höll till på albuerget. Den var till en början lugn och nöjd, men som ni ser på andra bilden inte alls så glad vilket var förståeligt. En hund kom nämligen springandes, med en liten flicka med ett löst koppel i handen strax efter. Scenariot blev detta då ännu fler barn kommer springandes efter att ha hört hundskall jamaskrik (vet ej om det är ett befintligt ord men tycker att det var en bra benämning på en skrikande katt?!) och arga och bestämda tillrop och suckanden från flickan: barnen jagar hunden som jagar katten som jagar barn jagar hund katt barn hund cirkus.

de söta barnen, generationen yngre.

Bättre kvällsunderhållning kunde vi inte fått i denna söndagströtta by, och samtidigt som katthundbarnjakten började lugna sig började det skymma.

När man tittade ut genom fönstret i sovsalen såg det ut så här.

och när jag bäddade ner mig i mitt blåa sidenlakan bredvid det vidöppnafönstret såg det ut så här från min kudde.

någon eller några dagar senare, drack vi San Miguel eller kanske Estrella i Carrion des Condes. När vi kommit fram till albuerget några timmar tidigare blev vi bjudna på mjuka sockerkakor och någon isteliknande dryck. En mycket gullig nunna fnissade åt våra pass och försökte, men vågade inte riktigt försöka sig på att prata engelska med oss. Fyra nunnor hjälpte till att driva vandrarhemmet, och de var så otroligt charmiga, världens bästa nunnor som hängde med ungdomarna och skrattade kastade slängkyssar och kramandes osv. På eftermiddagen hade de sångstund med alla vandrare som ville vara med och de sjöng spelade gitarr trummade. "Musik är levande och har förmågan att binda oss samman, den har en speciell kraft som berör alla". Två gulliga barn som cyklat förbi oss tidigare sjöng en katalansk sång med lite hjälp av sin mamma, folk fick sjunga sånger från sina egna länder och alla blev jätteimponerade när Amanda lånade gitarren och sjöng "Du hade tid".

På kvällen var det pilgrimsmässa i kyrkan och under en liten ceremoni delade nunnorna ut små pappersstjärnor som de gjort till oss, som symbol för ledstjärnan ljuset vandringen livet, och jag har fäst min under hyllan vid min säng och ser den varje morgon och varje kväll. I slutet av mässan rabblade prästen massa länder och bad oss räcka upp handen när vårt land dök upp, men han sa liksom inte Sverige förrän någon längst fram påminde honom och viskade "Suecia!". Det var Emanuel såklart, och vi tre, jag Vendela och Amanda räckte upp våra händer.

Vi åt middag tillsammans med nunnorna och några andra pilgrimer i vandrarhemmets matsal, någon hade lagat Risotto Milanese, saffransrisotto, och det kändes lite som att vara på läger när vi samlades och sjöng till bords. Det var mysigt och fint och jag kände en sådan stark gemenskap! Vi pratade med Emanuel tills efter sovdags och kindpussades och sade adjö och lycka till, för det var sista gången vi sågs.

dagen efter tog vi bussen till Léon, några dagsetapper bort. Men först åt vi någon äcklig grej vi köpte på ett bageri.

Efter ett par timmar hamnade vi på Léons centralstation, och i Léon kände vi ju igen oss för det var där vi började vandra förra året! Det var varmt, så vi köpte glass.

vi påmindes om jobbiga scouter och CARPADE JÄTTEMYCKET vi katedralen, där vi satt och åt middag i kvällssolen. Chèvre- och rödbetswraps. Och San Miguel såklart.

Dagen efter gick vi den sträckan som var vår allra första dagsetapp tillsammans längs caminon, och vi mindes de små muffinsen, tågbron och Skägget och han kompis och huset de vilade mot förra året. Vi stannade på Albuerge Jesus i Villarmazarife, precis som då och det var sig likt och väggarna var utsmyckade med ännu fler citat texter hälsningar fina målningar och skisser. Jag har tyvärr inga bilder på hur själva vandrarhemmet ser ut osv, men det är så harmoniskt och fint, mitt absoluta favoritalbuerge!!! Vi solade på innergården och Amanda och jag badade fötterna i poolen som höll på att fyllas på. Jag hade fyra vägglusbett i pannan och en snygg ryggsäcksbränna. (Usch och fy för vägglössen!!). Här träffade vi även Raymond, en fransman som kanske inte hade riktigt alla pommes frites på tallriken. Han läste högt ur Vendelas bok, letade fyrklöver, tyckte om fia med knuff (tydligen?) och tror nog att vi har isbjörnar i Sverige...