när sommartid blev vintertid:
Vi satt på höga barstolar och drack drinkar serverade i glasburkar med Nils i baren på hans jobb. Promenerade i Stockholmsnatten och pratade, väntade på en buss som aldrig kom och klockan blev tre två gånger. Det var oktober och jag frös inte.
Lund
en fredag för några veckor sedan satte sig Nils, Oscar, Vendela och jag i en bil för att lämna Stockholm och åka ner till Lund över helgen. Det var höstfärger överallt och i framsätet pratade de om vackra vykortsvyer och Vendela och jag såg till att det inte kördes vårdslöst. Vi bytte Avicci mot diverse sextiotalsmusik och när det började bli mörkt somnade vi i baksätet.
vid strax efter åtta på kvällen anlände vi till Råbyvägen och världens bästa Amanda!!! Hon hade lagat en supergod getostrisotto med rötbetor och vi åt ost och hemgjort knäcke och massa gott. Vi förundrades över hennes fina lilla lägenhet och var glada över att vara tillsammans igen. Nils och Oscar som lämnat oss själva ett tag återanslöt sig senare tillsammans med lundsbon Max, och vi trängde ihop oss runt det lilla bordet och spelade diverse frågespel.
Sedan begav vi oss, något planlöst, ut på stan och nästan det första vi gjorde var att stöta på Amandas klass. Vi slog följe genom Lund och hamnade på en hemmafest i ett kollektiv där det socialiserades, biktades, beerpongades osv och vi gick inte därifrån förrän halv fem.
På lördagen sov vi länge. Amanda skulle ge oss en guidad tur i Lund men först sjöng vi Ja må hon leva för henne (som vi firade i dagarna tre då hon fyllde år veckan därpå) och åt äggröra rödbetsbröd fil hemmagjort müsli blåbärssoppa apelsin kiwi kaffe.
Vårt första stopp på stadsvandringen blev Erikshjälpens butik, där Amanda fyndade en väska. Vi fortsatte sedan till andra sidan gatan där Fyndkällaren låg. Där var de flesta tvungna att ducka när de gick in för att det var så lågt till tak och överallt fanns en himla massa krimskrams och fina saker och med ut hade jag en ny väska.
vi gick på kullersten, fick se skolan och stadsparken och botaniska trädgården och små idylliska hus och överallt var det höstfint.
Vi promenerade bort till LTU, och Amanda visade oss Sjönsjön och Önön innan vi gick tillbaka hem. Någon hade simmat över med glassgubben till Önön, det brukade tydligen badas där i sjön ganska ofta.
Om man står i en viss vinkel så ser man Domkyrkan genom Amandas fönster, tjusigt tycker jag.
Vendela blandade drinkar
och vi lagade mat.
och eftersom vi hade en födelsedag att fira så åt vi tårta till efterrätt! Sedan såg vi på film och sov i Amandas säng.
Det blev söndag och efter en reprisfrukost från dagen innan begav vi oss ut på Lunds gator igen.
Vi provsmakade den omtalade Lundafalafeln som var fantastiskt god och Amanda var snygg i sitt nya pannband. Det började regna och när parasollet över oss inte skyddade så bra längre sprang vi till matbutiken.
vi handlade och hoppades på att det skulle sluta regna men det gjorde det inte. I tiokronorslådorna fyndades två kortlekar och vi spelade en omgång vändtia när vi väntade ut regnet. Sedan spelade vi tre gånger till innan vi förstod att regnet inte tänkte sluta. Då hade vattenpölarna nästan blivit lika stora som Sjönsjön och vi var tvungna att ta sats och hoppa men ändå var vi alldeles blöta när vi kom hem.
När vi hängt upp alla våra blöta kläder färgade jag håret på Amanda och Vendela, vi pyntade med festliga vimplar och lagade mat (mmm mat alltså <3). Denna kväll gjorde vi en hemskt god chiligryta som jag tycker att alla borde få smaka. Perfekt såhär på hösten, bara att slänga ihop krossade tomater, tomatpuré, lök, vitlök, röda linser, kikärtor, en buljongtärning, chilikrydda, oregano, salt och peppar. Servera med bröd och en klick creme fraiche eller yoghurt. Hett tips.
Det oumbärliga fiaspelet åkte fram och vi slog tärning och knuffade varandra.
och sedan byttes spelbrädet och pjäserna mot den nya kortleken för Amanda ville ha revansch och Vendela visade en dold talang, kortblandning. Det var vår sista kväll i Lund.
tidigt nästa morgon följde Amanda mig och Vendela över de blöta kullerstensgatorna till centralstationen där vi sa adjö och for tillbaka hem till Stockholm.
Jag har hört att Lund ska vara en fin stad, jag håller med.
"Elin, vi gungar för glatta livet!"
jag undrar velar och vet ingenting om om vad som händer och vad jag gör vad jag bör vad jag vill imorgon i vår om ett år. På måndag börjar jag en ny tjänst och lämnar lämnar fyra, eller ja kanske fem, olika timmanställningar för något mer fast och tiden rullar tryggt på och alla lever sina liv samma liv stannar kanske till ibland ser sig om bläddrar fortsätter börjar om.
I våras sa jag till mig själv att jag inte fick fastna som förskolevikarie. Nu fortsätter barnen att gunga för glatta livet, bekymmerslösa fantastiska som bara barn är, och egentligen borde vi lära av dem. Jag kommer sakna dem.
En tanke, en idé eller en vilja behöver en känsla för att verkligen etsa sig fast, utvecklas och bli till verklighet. Men hur vet man vad man vill och var fångar man idéerna?
Ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry.
sextiofyra mil bort
Lund är en fin stad har jag hört, och jag tror på det.
Peregrinas på vift del tre:
Villafranca Montes de Oca, vandringsdag nio.
Kvällen innan hade vi för första gången tagit fram Vendelas praktiska fia med knuff, ett sådant där med hopvikbart bräde och små pjäser med magneter under (oumbärligt på caminon!). Regnet smattrade mot taket och vi satt inne i matsalen och spelade ett parti, och "om klockan inte varit så mycket hade vi lärt oss spela "kiwi" av två ungrare och en pirat" som satt bredvid oss vid bordet, för att citera min egen dagbok.
På eftermiddagen dag nio, drack vi öl och skrev vykort på en liten bar och mötte en kvinna som berättade att hon tyckte mycket bra om Sverige. Hon och hennes flickvän skulle emigrera, flytta från Sydafrika till Sverige och föda barn. Hon såg så glad ut. Strax därefter höll en stor buss på att köra rakt in i vårt barbord, och av klev den jeansskjorteklädda killen som visade sig bo på vårt albergue. Senare klättrade vi upp i Amandas överslaf, åt milkachoklad med oreobitar i och tog för andra gången fram fiaspelet.
På kvällen stod vi trånt framför spegeln och borstade tänderna tillsammans med alla våra nya vänner, och när Emanuel, som vi då bara kallade "M", var på toaletten försökte vi diskret spana i hans necessär efter hemligheten bakom det perfekta skäggstubbet.
nyp mig i kinden som att du älskar mig
Efter några dagar med stopp i små byar hamnade vi äntligen i Burgos. Denna stad hade vi sett fram emot, i vår guidebok ( vi kallar den faktiskt alltid Evas Bibel egentligen, av förklarliga skäl. Boken säger nästan allt du behöver veta och är skriven av en Ewa. Slår man dessutom ihop de första bokstäverna i los peregrinas namn och kombinerar i åldersordning, blir det just EVA.) blev vi tipsade om att ta en vilodag här för att hinna se allt som fanns att se i den stora kyrkan. Vi nöjde oss dock med att se kyrkans vackra utsida, och att få uppleva staden under en eftermiddag och en natt.
Vistelsen i Burgos blev något utöver det vanliga, och det var här i hissen på vårt 15euroshostel som begreppet peregrinas på vift myntades. Mer om denna kväll och natt läses här.
Dagen efter var vi trötta.
en gammal kloster/sjukhusruin passerades en dag.
Tre katter på ett albuerge, som vi alltså.
En eftermiddag carpade vi i solen och Amanda provade sin vattenspruta på Vendela. Denna leksak fick man med en twisterliknande glass, det var liksom själva glasspinnen, och ni ska veta att den kan vara bra att ha i beredskap om folk exempelvis snarkar om nätterna. Det var söndagsstängt och dött nästan överallt i denna by, Castrojeriz, förutom en butik som var öppen och sålde tobak i mängder samt choklad och hattsnacks, vi köpte det sistnämnda och satte oss på en bänk där vi senare fick sällskap av en söt gubbe.
På kvällen gick vi till en restaurang och åt paella och på vägen hem passerade vi byns äldre invånare. Den yngre generationen stötte vi på senare under kvällen, men dem får ni höra om i nästa inlägg.
förstaoktober
Augusti ska bli brittsommar brittsommar höst, idag blev det oktober. Det var minusgrader i natt men de flesta trädkronor är fortfarande mestadels klädda i grönt.
