Peregrinas på vift del ett:
På kvällen den tjugonionde juli kom Vendela och jag fram till Bordeaux, Frankrike. Något trötta och bortkomna försökte vi hitta till vårt hotell och jag antar att vi såg lite förvirrade ut när någon, som visade sig vara en mycket vänlig fransman, kom fram och frågade om vi behövde hjälp. Han försökte förklara vägen men sade att "c'est compliqué", och började istället gå och bad oss följa med. Tio minuter senare stod vi utanför hotellet och jag försökte verkligen komma på något mer att säga än bara "Merci beaucoup!", men just där och då räckte inte mina franskakunskaper längre än så. Mannen log, vände sig om och gick tillbaka åt samma håll som vi just kommit ifrån. (Tänk vad fin vår värld skulle vara om alla var som han)
Vendela och jag lämnade våra ryggsäckar på hotellet, sedan och gick vi ner till floden och åt crêpes med smör och socker på. Vi tittade på folk som badade i fontänen, pratade med Bob och hans kompis och lillebror och besökte någon slags festival men eftersom det varit en lång resdag önskade vi ganska snart Bordeaux god natt och gick tillbaka till hotellet och sov. Det var dag 1.
Morgonen efter plankade vi på spårvagnen och letade upp en mataffär för att köpa med oss frukost. Vi stannade till på ett litet café och köpte kaffe av en tant och sedan satte vi oss under några träd i en park och åt bröd tomater ost croissants vindruvor carpade.
Vi satt där hela förmiddagen, tills vi var tvungna att ta oss till tågstationen. Vi delade tågkupé (en riktigt sådan där kupé som i Harry Potter!!!) med ett trevligt par från Australien vars son varit utbytesstudent i Sverige, och när vi efter lite mer än en timme var framme i Bayonne där jag och Vendela skulle av önskade vi varandra en fortsatt trevlig resa.
Och i Bayonne mötte vi äntligen äntligen äntligen upp Amanda. Vi var återförenade, tillsammans för första gången på mer än en månad. Los peregrinas var kompletta. Och efter att ha åkt buss mellan stora fält och berg så var vi framme i St Jean Pied de Port, den lilla franska byn där camino francés, den mest kända av vandringslederna till Santiago, börjar.
Pilgrimspass, sovplatser och diverse praktiska saker ordnades upp och vi var så otroligt glada över att vara tillsammans igen och över att äntligen vara på väg. Det började skymma och på gräset vid vattnet, bortom byns ganska turistiga huvudgata, åt vi middag och drack vin direkt ur flaskan. (En sen natt skrev någon en gång om en treenighet, om oss och det är ju självklart, vi är ju självklara. Nyp mig i kinden som att du älskar mig.)
Tidigt på morgonen den sista juli började det på riktigt. Vi började gå och vi gick över Pyrenéerna, vi gick genom bokskog, vi tejpade fötterna med skavsårsplåster, vi tittade på utsikten, vilade benen och på en blåsig bergstopp åt vi ost och ägg (som vi intalade oss var lokalproducerat) som en man stod och sålde ur sin lilla lastbil som han parkerat mitt i ingenstans. Vi önskade alla vi mötte "Buen camino" såklart, vi gick (utan att vi märkte det) över gränsen in i Spanien och efter 25 km var vi framme i Roncesvalles.
Fortsättning följer.
Kommentarer
Postat av: amanda
ååååh sååå fint. och på sista bilden ser man ju till och med K-poparna! alltså lol blir helt blödig här, känns som så länge sen och jag vill bara tillbaka nu nu nu.
Trackback
