"Det hände en sådan konstig grej igår kväll, jag har aldrig varit med om något liknande.

    Jag var ute och gick med min hund då vi mötte en gråtande tjej. Hon bara grät och grät, hulkade sådär som man kan göra när man är riktigt riktigt ledsen. Och folk gick bara förbi.

    Först tänkte jag att det var en tonåring som för första gången blivit rejält hjärtekrossad. Ansiktet var rödgråtet och jag försökte fråga vad som hänt, undrade om hon ville att jag skulle följa henne hem. Hon fick inte fram ett ord. Folk gick förbi oss där vi stod på trottoaren, jag, tjejen och min hund. De tittade nyfiket, eller låtsades inte se. Hon skakade, snörvlade, skrek rakt ut. Högt skrek hon, av ren smärta och frustration. Det var ingen ungdom med kärleksbekymmer. Det var den trasigaste människa jag någonsin mött. Gråten och hulkandet tog liksom aldrig slut, det bara fortsatte. Hon var knappt kontaktbar, helt förstörd. 
    En äldre kvinna som kom promenerandes stannade till vid oss, och frågade mig på knackig svenska om vad som hänt. Jag sa att jag inte riktigt visste, men att tjejen behövde hjälp och det ganska snart. Vi hjälptes åt att trösta så gott vi kunde samtidigt som vi försökte ringa efter någon som kunde hjälpa oss.

   Därefter utspelades sig egentligen en ganska komisk scen där på trottoaren. Vi försökte få situationen att verka så normal den bara kunde, men normalt var det inte. Jag sprang fram och tillbaka med min hund som frös så att benen skakade, bredvid stod en tant under en gatlykta och kramade om en hysteriskt gråtande och skrikande kvinna. Ingen av oss kände varandra. Genom fönstren såg vi människor snegla på oss inifrån deras varma lägenheter, de undrade såklart vad det var som väsnades så ute på deras gata så sent på kvällen. Skrik, sa vi till kvinnan, få ut det bara! Vi försökte prata om något vanligt vardagligt för att få kvinnan att tänka på något annat. Så jaha, bor du här i trakten? Vad jobbar du med? frågade tanten mig och vi försökte så gott vi kunde kommunicera på alla möjliga språk och efter ett tag fick situationen oss att börja skratta för just där och då var det så orelevant egentligen.

 

Efter en timme kom äntligen en taxi, då den utlovade utryckningsbilen som larmcentralen skulle skicka aldrig dök upp.

    Kvinnan som jag mellan gråt och skrik till slut fått ur lite ord, var trettiotre år och gick i terapi för ett trauma från barndomen. Samtidigt som hon böjde sig ner och satte sig i bilen tryckte hon fram något jag tolkade som ett leende.Tack, hoppas vi ses igen. 

    Taxibilen rullade iväg och kvar på trottoaren stod jag, min hund och den äldre kvinnan. En kvart senare var jag hemma i min lägenhet, jag försökte få tillbaka blodcirkulationen i mina stelfrusna fötter och reda ut vad som precis hänt och fastän det var sent så var jag helt klarvaken.

 

Egentligen brukar jag aldrig gå ut med hunden på kvällen. Vi brukar bara ta hissen ner, gå ut genom porten och ta närmsta buske. Jag vet inte varför men just igår fick jag för mig att vi ändå skulle gå en runda, inte bara runt skolan utan åt det andra hållet. Åt det håll dit vi aldrig går.

 

 

Det var nog tur, det var nog meningen. Ja, alla andra gick ju bara förbi.

 

Och det gör så ont i mig att det finns människor som mår så fruktansvärt dåligt."