"Det står en hora på linjen!" skränar de, gång på gång. Det är liksom inget konstigt med det. Ingen reagerar. Ingen går fram till de som skriker och säger stopp, så där kan ni inte säga. Så där får ni inte skrika till en annan människa. I klacken, på läktaren, är det plötsligt okej att kasta skit på andra och kalla dem för något som de inte är. För att en själv är missnöjd, för att ens lag inte presterarar som en vill.

 

Skulle jag höra en grupp skrika hora till en annan människa ute på gatan skulle jag bli chockad och arg, men där på läktaren i klacken reagerar jag knappt. Däremot hajar jag till, när klacken tystnar något efter ett domslut som de uppenbarligen inte var nöjda med, då någon en bit upp på läktaren med hög och något konfunderad röst utbrister "jävla bajsdomare". Jag fnissar till. Fastän det är illa menat, så låter det så oskyldigt.

 

Sedan slår det mig, att jag just småskrattat åt någon som uttryckt sig jämförelsevis snällt. Borde det inte vara tvärt om? Borde jag inte reagera när jag hör en hel hejarklack hotfullt kalla domaren för hora? (Ordet hora används ju då som ett skällsord med mycket negativ klang, vilket ger en annan innerbörd än ordets ursprungliga. Minns förövrigt inte när jag senast såg en kvinna döma en match, därav kan jag nog bekräfta att domaren sällan är en hora, enligt dess ursprungliga betydelse.)  

 

Hur förändrar en denna läktarkultur?

 

"Ge rasismen rött kort" är en kampanj som jag tror bidragit till att en sällan behöver höra rasistiska uttryck i hejarklacken, även fast det tyvärr förekommer ibland. Tänk om föreningar, spelare och åskådare på samma sätt skulle ta avstånd från all denna skit som skriks till domare och spelare där nere på planen. Det vore väl bra?