Det rycker till i hela din kropp, inte helt olikt ett vårrusigt rådjurskid vars ben sprätter åt alla håll när den inser hur snabb den är och hur högt den kan hoppa. Du sliter dig ur mitt hårda grepp om din hand och försvinner bort mot skogsdungen, där jag sedan hittar dig liggande på sidan i det höga gräset. Du skulle antagligen kunna ligga där hur länge som helst om ingen kom och störde dig.

   Dina ögonfransar är så långa att de nästan snuddar vid glasögonen. Jag försöker fånga din blick, men dina gröna rådjursögon är redan någonstans långt borta. Du befinner dig i en helt annan värld, jag vill så gärna ta del av den och av nyfikenhet kan jag inte låta bli att fråga vad du tänker på men jag får inget riktigt svar. Vi lever i olika världar du och jag, och just nu befinner du dig i ytterligare en.

   Du sliter upp några grässtrån från marken och stoppar i munnen, pillar med fingrarna i min handflata. Fyra veckor och du har gjort mig arg, frustrerad, sorgsen, förundrad, fascinerad, stolt och otroligt glad om vartannat. Mest arg och frustrerad, om jag ska vara ärlig. Men trots det har du gett mig så mycket, och jag hoppas att du har kunnat få tillbaka något av mig.

    Jag reser mig upp från gräset där jag sitter bredvid dig och börjar gå för att se vad de andra har för sig. Ditt huvud som vilat mot din arm vrider sig hastigt upp. Nu ser du snarare ut som en spanande surikat än ett glatt litet rådjur.  "Stopp kom tillbaka!",  beordrar du mig på ditt snabba och välartikulerade sätt. "Varför, vad ska vi göra?", undrar jag. "Du ska bara vara här. Här hos mig."

    Efter sommaren ska vi börja skolan du och jag. Du i förskoleklass, jag på universitetet. Jag får mitt antagningsbesked nästa vecka och jag hoppas på att jag snart ska lyckas hitta någonstans att bo till hösten. Men allra mest just nu hoppas jag att det ska gå bra för dig, att du ska bli accepterad och respekterad för den du är. I världen där du och jag lever.