”Ni är väl rädda om er?” sa hon och tittade oroat på oss. Hon vände sig mot mig och frågade ”Du springer väl inte själv i spåret när det har mörknat?”. ”Jo,” svarade jag ”man kan ju inte stanna inne och hålla sig borta från det man gillar bara för att det finns tokiga människor där ute. Vi får inte begränsa oss, då har de vunnit”. Hon suckade, men insåg nog att hon inte skulle förmå att ändra min åsikt, och svarade bekymrat ”Men du har väl mobilen med dig, och nyckelknippan hårt i handen?”.

    Ja, jag fingrar med nyckelknippan och lägger den i handen sådär så att det sticker ut en nyckel mellan varje finger. Jag knyter näven. Jag ser till att mobildatan är påslagen på telefonen, för jag har inbillat mig att gps-signalerna inte fungerar om man inte har någon uppkoppling och det skulle ju vara bra om man skulle kunna söka på var jag senast befann mig om jag… om det skulle hända någonting.

    Det är i mitten av september. På dagen går folk fortfarande omkring i t-shirt och på väderleksrapporten på TV visar de på en karta hur långt den meteorologiska hösten har hunnit sträcka sig. Innan det blir höst på riktigt här, måste temperaturen ha varit under 10 grader i fem dygn i streck. Än kan man gå med uppknäppt jacka, men det mörknar tidigare nu och när jag går ut om kvällen drar jag kappan hårt om mig.

    Jag ljög för dig. Jag springer inte ensam i spåret på kvällen, jag håller mig till de upplysta gångvägarna. Till gatorna med lägenhetshus där fönstren likt säkert tusen gula ögon har översikt över mig. Eller ja, jag ser väl bättre in i de varma trygga köken än vad dem där inne ser ut och ner på de mörka gatorna utanför. Men de hör ju i alla fall om jag skriker. Visst?

    Vi skulle läsa en bok om näcken den här delkursen. Jag hade inga höga förväntningar, utan tänkte att den väl hörde till de böcker som man snabbt bara skummar igenom. Men jag fastnade i boken när författaren började diskutera hur tron på näcken och andra övernaturliga väsen, som vi kallar dem idag, bidrog till att begränsa människornas rörlighet. Näcken som kunde iföra sig olika gestalter, var särskilt hotfull mot kvinnor och på många platser ansågs han farligare vid vissa klockslag på natten. Att befinna sig ensam utom räckhåll från gården där hemma förknippades med fara, speciellt om det hade börjat skymma. Männen var också rädda, för sina kvinnors skull, och bad dem stanna inne. Bad dem hålla sig inom hemmets sfär, innanför staketen på de egna ägorna.

    Det är inte näcken som du varnade mig för. Det är inte näcken som jag ska försvara mig mot med nyckelknippan som ett knogjärn i handen. Jag ser ut genom fönstret. Den lilla skogsdungen vid radiomasten bara några hundra meter bort har försvunnit i mörkret. Jag sneglar på mina löparskor i hallen, men öppnar istället datorn och går och sätter mig i soffan. Slår på nästa avsnitt av serien jag började titta på igår.