Peregrinas på vift del två:
Det här var dagen efter misären i Pamplona ( som ni kan läsa om här ). Efter att ha gått 40 km dagen innan kände vi att det räckte gott och väl men 24 denna dag. Här sitter vi och äter digestivekex, en favorit bland nödprovianter, några kilometer innan etappmålet Puente la Reina.
Efter att ha kommit fram till Puente la Reina, simmat omkring i alberguets pool (!!!!!!!!), duschat tvättat sovit (=vardagliga eftermiddagsrutiner), träffat M för första gången samt varit nere på stan en sväng och druckit öl på den livliga gatan och köpt mat, så satte vi oss på alberguets stora gräsmatta och åt. Kikärtor var en favorit, denna i kväll direkt ur burken... lyx javisst. Underhållna blev vi också då ett gäng stela perres yogade tillsammans i gräset intill oss.
Babes in Estella!
Dagen efter hamnade vi i Estella, där det va någon slags stadsfestival. Alla var klädda i rött och vitt och det var fullt med folk på gatorna, såväl små barn som gamla tanter och gubbar. På en bar på en av de stora gatorna beställde vi in en kanna sangria och satte oss för att se på alla människor. Vi smög in i vår sovsal när alberguet egentligen redan stängt men det störde inte så mycket för det lät så mycket utifrån gatan ändå. När vi tidigt nästa morgon började vandra igen var det fortfarande fiesta i stan, människor dansade och klirrade med ölflaskor.
... en morgon några dagar senare, när vi lämnat Estella bakom oss, såg det ut lite så här. Vi var påväg till Azofra, och kvällen innan hade vi druckit San Miguel ur litersflaskor och suttit och pratat om norrsken och Berlusconi med några italienare i vandrarhemmets kök, där lamporna var släckta eftersom det egentligen var sovdags. Kindpussas lärde vi oss också.
KATTEEEN
en annan katt!
avslutar detta inlägg som jag började det, med en digipaus!! + utsikten när man satt lutad mot fontänen i en by som jag inte minns namnet på.
04.11
du är hemma och allt är som det ska vara, komplett.
prinsessor
för några dagar sedan satt jag vid ritbordet och pysslade med barnen. De klippte i någon slags tidning som hette Prinsessa tror jag, den var rosa med inslag av lite ljusa pasteller i blått och grönt. På första uppslaget såg man "Veckans Prinsessa", vilket alltså var ett foto på en liten flicka, leende iklädd någon plastig klänning från leksaksaffären, som jag antar att någon vuxen stolt skickat in.
Jag bläddrade igenom tidningen, försökte hitta någon tecknad figur som inte var formad som ett timglas. De flesta bilderna var på tjejer, men jag hittade några få killar, prinsarna och gentlemännen i Disneys berättelser, och de hade ju inte timglasformen såklart, inte heller den snälla fen i Askungen eller "de fula styvsystrarna" från samma saga. De fula styvsystrarna kallas dem, och deras kroppar är tecknade helt raka till skillnad mot Askungens supersmala midja. Deras huvuden är stora och ovala och inte alls så nätta och hjärtformade som Askungens. Det är såklart ingen nyhet, men det är så fruktansvärt hur vad som är fult och fint generaliseras och avbildas. Och visas för små barn.
Jag mådde på riktigt dåligt när jag skummade igenom tidningen, det blev så påtagligt och även fast fyraåringarna förmodligen inte tänkte på att det var just den där smala midjan som gjorde Askungen och alla andra prinsessor i tidningen vackra, så är det ett ideal som undermedveten sätter sig fast i huvudet på dem.
Och jag undrar varför jag inte tog tidningarna ifrån dem och slängde direkt i pappersinsamlingen. För deras skull, för allas skull.
Peregrinas på vift del ett:
På kvällen den tjugonionde juli kom Vendela och jag fram till Bordeaux, Frankrike. Något trötta och bortkomna försökte vi hitta till vårt hotell och jag antar att vi såg lite förvirrade ut när någon, som visade sig vara en mycket vänlig fransman, kom fram och frågade om vi behövde hjälp. Han försökte förklara vägen men sade att "c'est compliqué", och började istället gå och bad oss följa med. Tio minuter senare stod vi utanför hotellet och jag försökte verkligen komma på något mer att säga än bara "Merci beaucoup!", men just där och då räckte inte mina franskakunskaper längre än så. Mannen log, vände sig om och gick tillbaka åt samma håll som vi just kommit ifrån. (Tänk vad fin vår värld skulle vara om alla var som han)
Vendela och jag lämnade våra ryggsäckar på hotellet, sedan och gick vi ner till floden och åt crêpes med smör och socker på. Vi tittade på folk som badade i fontänen, pratade med Bob och hans kompis och lillebror och besökte någon slags festival men eftersom det varit en lång resdag önskade vi ganska snart Bordeaux god natt och gick tillbaka till hotellet och sov. Det var dag 1.
Morgonen efter plankade vi på spårvagnen och letade upp en mataffär för att köpa med oss frukost. Vi stannade till på ett litet café och köpte kaffe av en tant och sedan satte vi oss under några träd i en park och åt bröd tomater ost croissants vindruvor carpade.
Vi satt där hela förmiddagen, tills vi var tvungna att ta oss till tågstationen. Vi delade tågkupé (en riktigt sådan där kupé som i Harry Potter!!!) med ett trevligt par från Australien vars son varit utbytesstudent i Sverige, och när vi efter lite mer än en timme var framme i Bayonne där jag och Vendela skulle av önskade vi varandra en fortsatt trevlig resa.
Och i Bayonne mötte vi äntligen äntligen äntligen upp Amanda. Vi var återförenade, tillsammans för första gången på mer än en månad. Los peregrinas var kompletta. Och efter att ha åkt buss mellan stora fält och berg så var vi framme i St Jean Pied de Port, den lilla franska byn där camino francés, den mest kända av vandringslederna till Santiago, börjar.
Pilgrimspass, sovplatser och diverse praktiska saker ordnades upp och vi var så otroligt glada över att vara tillsammans igen och över att äntligen vara på väg. Det började skymma och på gräset vid vattnet, bortom byns ganska turistiga huvudgata, åt vi middag och drack vin direkt ur flaskan. (En sen natt skrev någon en gång om en treenighet, om oss och det är ju självklart, vi är ju självklara. Nyp mig i kinden som att du älskar mig.)
Tidigt på morgonen den sista juli började det på riktigt. Vi började gå och vi gick över Pyrenéerna, vi gick genom bokskog, vi tejpade fötterna med skavsårsplåster, vi tittade på utsikten, vilade benen och på en blåsig bergstopp åt vi ost och ägg (som vi intalade oss var lokalproducerat) som en man stod och sålde ur sin lilla lastbil som han parkerat mitt i ingenstans. Vi önskade alla vi mötte "Buen camino" såklart, vi gick (utan att vi märkte det) över gränsen in i Spanien och efter 25 km var vi framme i Roncesvalles.
Fortsättning följer.
02.37
Det var strömavbrott igår och helt beckmörkt när vi cyklade hem, det såg ut som att himlen hade fått miljontals nya stjärnor och det var nästan svårt att urskilja karlavagen. Det glittrade och var så himla vackert.
Vi brukade gå under stjärnorna i Spanien, tidigt på morgnarna. Vi såg stjärnfall. En morgon var det fullmåne och skenet var så starkt ifrån den att vi inte ens behövde ha pannlamporna tända. Månen slängde skuggor efter oss. När solen gått upp drack vi morgonkaffe på någon bar. Åh, morgonkaffet!
sommaren
Kvällarna är kalla, rejält kalla ibland och det känns som höst när man andas. Men när jag gick hem häromnatten, när varannan lyckstolpe var trasig och det var så mörkt att jag ringde en vän, var det faktiskt varmt. Visst finns det sommardagar kvar än?
Fast jag tycker om hösten. Vi pratade om det förra veckan, om mjuka tjocktröjor höstlöv regn och hur okej och fantastiskt det kan vara att isolera sig inomhus, hur det till och med finns något slags charm i den där höstdeppen. (Kanske bör vi byta ut ordet till höstpeppen för att ge det en mer positiv klang, samt en helt annan betydelse?)
Folk flyttar och det är så mycket som inte alls är som förr. Det är ingen ordning på allting och jag undrar vad som händer i höst. Lite rädd, lite nyfiken. Jag har fått ett helgjobb och i veckan ska jag på två arbetsintervjuer, men det slog mig att jag kanske vill jobba inne i stan ändå. Jag hoppas på att kunna åka till Göteborg snart, och till Lund och prova bäddsoffan.
Och jag antar, att det blir bra vad som än kommer.
ps. Har en massa bilder från Spanien att visa er, de kommer så småningom!
