ett första dopp:
: att åka till en folktom badplats när vi alla slutat jobbet och se på lugnet som lägger sig när alla barnfamiljet åkt därifrån för länge sedan. Höra båtar långt borta och måsarna på klippan intill och vågorna som krusar vattenytan och det blir ringar på vattnet kring er när ni simmar. Värma sig med te och äta chokladbollar och kolakakor som våra mammor bakat och se ett ufo komma allt närmre för att visa sig vara et flygplan. Och solen gick ner och kvällen blev natt och det är sommar fastän kvällen kanske något kall.
midsommarafton
jag tror att jag hörde på radion att det var en av de kallaste midsommaraftnar, men det värmer så mycket att få fira med de bästa av människor. Ursäkta klyschan, men jo det värmer på riktigt och jag är så glad över att ha så fina vänner. Så här såg det ut när Annika bjöd in oss till att fira midsommar med Madelene.
Rebecca var där.
Annika och Sofia
Värdinnan, bästa Madelene, stod för lokal och hade fixat fint såklart. Brun var hon också, för hon kom hem från Spanien kvällen innan.
Vi drack sangria och åt sill, potatis, fetaostgratinerade rödbetot, paj och ost.
Annika igen, wow.
och Sofia, midsommardröm!
Amanda dök också upp. Hon hade cyklat hela vägen från Brottby!
det knöts massa kransar såklart, som sig bör när det är midsommar. Rebecca som smet iväg några timmar för att jobba mitt under kalaset kom tillbaka med två fina buketter med altarblommor, som vi fyllde ut våra kransar med.
det såg ut som att Vendela och Amanda skulle gifta sig. Fina.
Så småningom tände vi grillen och det blev middag. Christoffer hade gjort egen sushi med jättestark wasabi, det var roligt. Bror och Linnea dök också upp och när värmelamporna och filtarna inte längre räckte till förflyttade vi oss in till soffan.
Oscar och Madelene gjorde varma kaffedrinkar och vi åt efterrätt. Framåt småtimmarna, när det börjat ljusna igen, fick vi som var kvar för oss att spela kubb. Jag, Madelene, Fredrik, Cornelia, Amanda och Christoffer delade in oss i två lag och jag tror att vi vann var sin gång.
en av de sista bilderna jag har från midsommarafton är denna selfie på Amanda, och jag låter den avsluta detta inlägg.
#tournezsirap
Okej, dags att ta tag i det här nu va tycker ni? Jag tror mig inte ha varit med om så mycket den senaste tiden, men det är ju inte sant när jag tänker efter.
Amanda och jag smet in på vår gamla skolas gubbskiva och pratade med våra lärare och dansade med Christoffer och gick barfota genom stan mitt i natten och det kändes som sommar. Jag har hjälpt bror att flytta och sett Laleh på Gröna Lund med Sanne och juste, har jag berättat om när jag Sanne Vendela och Elin dansade i gyllene salen i stadshuset? Den kvällen kändes det nästan också som sommar.
Jag har druckit te hemma hos en gammal god vän och fikat med en annan, ätit pasta på Vapiano med mina två tredjedelar och varit assisterande hundvakt. Röstat för första gången har jag gjort, likt många andra, men inte helt kunnat glädjas åt valresultatet som delvis var fantastiskt.
Det blev juni och jag fick en veckas semester och firade med att se Weeping Willows och Lars Winnerbäck på Cirkus. Thåström var också där. Sedan åkte vi på roadtrip till Göreborg, det är en tradition nu. Det kändes som sommar och vi var några av de 69349 som såg Håkan Hellström på Ullevi och det var helt helt otroligt magiskt. Och vi parkhängde såklart och jag stämde träff med Nina.
Amanda hade hemflyttningsfest, vi firade midsommar hos Madelene och jag har faktiskt riktiga planer för hösten och jag är förväntansfull.
Vad jag dock frågar mig var och varannan dag, när ska det bli sommar på riktigt?
Blablabla nu ska jag komma till sak. Ett par dagar efter jag kom hem från Göteborg hade jag packat om väskan, och tidigt en tisdag åkte jag och Rebecca till Paris.
Vi bodde i Montmartre, några hundra meter från Moulin Rouge. Från vårt stora fönster såg vi Sacré-Coeur, och första dagen ville vi ta en närmare titt på den stora kyrkan så vi började promenera upp för kullen.
på vägen dit såg vi till att passera Des deux Moulins, caféet där Amelie jobbar i Amelie from Monmartre. Vi uppskattade dock mer då vi plötsligt i ett gathörn tycktes känna igen oss och insåg att vi stod framför grönsakshandeln från samma film.
Vi turistade såklart, här längst upp vid Champs Elysees vid Arc de Triomphe. Vi gick upp för alla spiraltrappor för att på taket se på utsikten. Häftigt såklart!
På Laduree låg mängder av pastellfärgade macarons och annat gott i rader. Vi ville ha allt, dock främst alla fina lådor och askar. Allt var liksom för fint för att ätas upp, så vi lämnade butiken tomhänta.
Vi lade kartan i väskan, tog sikte på Eiffeltornet och började promenera. På vägen hittade vi en väldigt grön park som vi bestämde oss för att utforska. Det gjorde även flertalet barngrupper och ungarna med namnlapp och likfärgade kepsar skulle såklart ha fruktstund precis där vi slagit oss ned. Jag och Rebecca flyttade oss till en annan plats där det tydligen skulle finnas sköldpaddor, men vi såg inga.
Lunchpaus! Chèvre chaud och buffelmozzarella. Och kall öl. Nomnom!
Le tour Eiffel. En vet ju att tornet är högt, men ändå blev vi något överrumplade. Är det inte en mycket märklig byggnad egentligen?
På gräset nedanför den stora stålkonstruktionen lade vi oss i gräset, tittade på folk och läste och vipps så hade två timmar gått.
på dagarna, när det inte var badväder (eller bad weather kanske?) var takterassen på vårt hotell öppen. Därifrån kunde man se HELA Paris och tittade man åt ena hållet såg det ut såhär.
på rummet hade vi, förutom det fotovänliga fönstret, en spexig garderob, handfat som kunde agera vinkylare och en spegel som gick utmärkt att ta bilder i. Här poserar vi en eftermiddag innan vi begav oss ut på stan för att äta middag.
Dagen innan vi åkte hem promenerade vi ner till Notre Dame och när vi stod i kön påpekade Rebecca att byggnaden inte alls är så symetrisk som man i första anblick tror (liksom hon några dag innan noterat att Sacré-Coeur är sned). Se på valven som sticker upp längst ned på första bilden. Sidovalven är ju inte likadana! Rosettfönstren är destomer symetriska, tror jag. Hur som helst är detta mycket vackert!
Vi promenerade i Marais, gick i små butiker och jag lyckades secondhandfynda. Och så stannade vi till vid Centre de Pompidou, en mycket speciell byggnad där arkitekten fått för sig att sätta alla trappor och hissar, ventilations- och vattenledningar utanpå huset = lådliknande hus täckt av färgglada rör i olika storlekar + trappor. Därintill finns även en nästan lika konstig fontän. Kanske får den er att tänka på skulpturerna utanför Moderna museet? Japp, samma konstnär.
En gata ner, vid Rue de Martyrs precis bakom vårt hotell ligger ett litet torg och kaffeställe som heter Kookaboora. Där drack vi kaffe på eftermiddagarna, läste och lånade det snabba wifit. Det var soft, spelades bra musik och baristan som hette Amanda malde bönor som vi köpte, och skrattade och sa självklart när vi frågade om vi kunde få den tomma fruktlådan (som det stod Amanda på).
(den rökande mannen på balkongen mittemot)
det blev sista kvällen och vi gjorde oss i ordning för fredagsmiddag. Vi gick till Chez Clement nere vid operan, drack rödvin åt sniglar och créme caramel. Sedan gick vi vidare i natten och innan vi gick och la oss stannade vi till utanför favoritkafét (för wifit var likabra även fast de stängt) och jag fick en ny vän som pratade om kaniner och drack mjölk.
Dagen därpå var det hemresedags, men innan det hade jag bokat in kaffe med Ebba!! Vi lärde känna varandra när vi var i Berlin och Krakow tillsammans under gymnasiet, och nu har hon bott i Paris hela våren och pluggat franska. Efter kaffe, sushilunch, biljettkaos och tunnelbaneträngsel så var jag och Rebecca åter på flygplatsen och vi sa hej då till Frankrikes huvudstad, och till kvällen begav vi oss hem till Amanda för hemflyttningsfest!
Vi kommer alltid ha Paris, visst?
Au revoir!
Rebecca
Rebecca och jag åkte till Paris och här är ett litet smakprov.
Køpenhavn
mars
Den ljumma vinden rycker tag i mitt hår. Jag passerar en parkbänk, folk tar sig ut på gatorna nu, och en äldre dam har stannat sin cykel, lutat den mot staketet intill och slagit sig ner. Ansiktet avslappnat och vänt mot solen, ögonen slutna.
Men hjälmen har hon behållit på. För vem vet, tänker jag, någon dag måste ju himlen trilla ner. Någon gång kommer säkert en meteorit störta ner på jorden, och dra med sig hela himlavalvet i fallet. Fallera.
En tisdag ganska tidigt i mars var vi lediga, så jag Madelene och Rebecca åt brunch tillsammans. Madde hade bland annat bakat supergott knäckebröd och stekpannebröd mmm.
En kväll bjöd Vendela och Amanda mig på middag. De gjorde tapas med pizza quesadillas ost oliver och annat gott. Eftersom jag några dagar senare skulle fylla tjugo, bad de mig gå på skattjakt och jag hittade en paket innehållande "JA TILL LIV" (sträckläste och kände bah WOW!). Vi gosade såklart med Egil som också var med till bords.
Ja och sedan fyllde jag ju år, och det var mer snö då än det var på julafton. Rebecca bokade upp mig en lördag och sa att jag skulle vara redo klockan fem, och när det var dags stod hon och Madelene utanför min dörr. De drog med mig till stan och Stadsteatern där vi såg på Skaka galler, och därefter gick vi vidare och åt middag och när vi var mätta och belåtna trampade hela personalstyrkan fram till vårt bort med efterrätt med tomtebloss i och skreksjöng någon slags grattisramsa. Jag blev ganska paff med det var roligt. Senare mötte jag upp Vendela och Amanda och vi gick ut och dansade.
Dagen därpå mötte jag upp Amanda på stan och vi köpte med oss sushirullar och satte oss på trappen vid konserthuset. Jag investerade i nya kängor och medans Amanda var hos frisören mötte jag Vendela och sedan gick vi alla tre och köpte glass. Vi promenerade och i Vasaparken hittade vi världens roligaste lekplats så vi bestämde att vi ska hänga där i sommar, och hoppa studsmatta.
Mars började dra sig mot sitt slut och jag och Paulina bjöd in till Halv åtta med bagarna! Vi drog på oss förkläden och dukade och lagade middag till Evelina, Tove, Jenny, Rebecca, Annika, Madelene och Vendela.
En dag klättrade jag upp på vinden för att hämta gästsängen, och dagen efter anlände Nina med tåget från Göteborg. Vädret var inte som vi tänkt oss men vi promenerade och pusslade ihop Stockholm, åt glassbuffé och gick och tog mer, och vi lyxbrunchade på Nybrogatan 38. (Mitt liv verkar ju kretsa runt mat och annat ätbart. Aja. Älskar ju mat såå)
Mars har varit en bra månad.
Välkommen April (tänker alltid på dig i april)
bland katolska kyrkor i Kraków, och judiska fallna kvarter
istället för dagens outfit (svartvitrutiga byxor huckle förkläde släng långärmad t-shirt och ett halvt kilo mjöl) som en av mina (förskräckligt många) bloggläsare föreslogs häromkvällen när hon efterlyste blogginlägg, så tycker jag dagen lämpar sig för TBF!
För ett år sedan hade vi nyligen kommit hem från vår resa till Berlin och Krakow, den där resan som var så bra och så tung och jobbig och insiktsfull och lärorik och rolig och fantastisk på så många sätt. Det såg ut lite så här.
.
I högerns paradmarscher uppåt
I socialismens väg ner
I slocknande vintrar och vårar
I kommande sommar och höst
kära vänner i ljus och i mörker
i växlande väster och öst
är ni alltid mitt hopp och min helande tröst
min helande tröst
I socialismens väg ner
I slocknande vintrar och vårar
I kommande sommar och höst
kära vänner i ljus och i mörker
i växlande väster och öst
är ni alltid mitt hopp och min helande tröst
min helande tröst
vi går mot ljusa tider, säger de
opublicerat publicerat direktpublicerat:
1. Vinter i januari, sådär fint som man önskar att vinterhalvåret jämt var.
2. för då blir man såhär glad.
3. Paulina och jag delade på en kaffekanna en eftermiddag.
4. En morgon kl 05.41 i väntan på nattbussen.
5. blomster
6. I början av februari fyllde Rebecca tjugo och vi firade med tårta bland annat. Jojo var sugen på min bit.
7. En morgon förra veckan hittade jag en vält stol på trottoaren så jag reste den upp igen. På kvällen stod den kvar och morgonen därpå var den översnöad och påkörd.
8. Utomhusfrukost i solen den 23 februari (!!!), med mina bästa.
9,10. Senaste tidens kreativa utlopp
11. jag skulle börja plugga franska, men förstod ingenting av boken mer än att den handlade om bilar på något vis. När jag fick nytt schema på jobbet så antog jag att ödet sa att jag inte alls skulle gå någon franskakurs eftersom nästan alla seminarium krockade med jobbet.
12. Rev bort den fula grå mattan i trappen och fick blåsor på händerna. Vi håller på att göra om vardagsrummet och det ekar och soffan står jättenära tv:n så man är liksom med i varje program känns det som.
13. Arbetsförmån ett, bröd.
14. Babes hemma hos Annika, i hennes och Andreas nya fina lägenhet.
15. Mor och syster säger hej till bror
16.Arbetsförmån två, barristautbildning.
367
kvar fanns bara det viktiga
det som allt bygger på
det du inte kan se med din blick
inte röra vid med din hand
Bruna K Öijer
Och alla hjärtans dag är såklart även alla brustna hjärtans dag. Och fastän vi skrattar och vi ler så vet vi ju att ingen av oss egentligen mår bra. Men vi gör det, för dig.
jag drömmer ibland, jag springer i sand
13.51 : Tjeena vill du gå på Veronica Maggio ikväll?
JAA, sa jag för det ville jag såklart och jag följde med Rebecca och Sofia till Hovet några timmar senare. Och varje låt från senaste skivan får mig att förflyttas 64 mil och flera månader bakåt i tiden, till Lund och Amandas gamla lägenhet och fest i studentkollektiv och kortspel vinfläckar lundafalafel somna och sova länge äta sen frukost igen och igen och få ytterligare ett dygn tillsammans boka billigaste resan hem plaskvåta skor ösregn och varm kikärtsgryta, så verkligt.
Konserten var oväntat bra, fantastisk, och när den var slut lurade vi med oss Rebecca ner i tunnelbanan och efter lite om och men och halva avslöjanden fick vi med henne på blåa linjen.
På ett ställe vid Norr Mälarstrand hittade vi Madelene och Alina och slog oss ned vid deras bord för det fanns ju tre platser lediga! Delade på en ostbricka och drack rött vin, la stampa och pear.
klockan passerade tolvslaget och första februari blev till andra, och det är ingen vanlig dag för det är Rebeccas födelsedag! Madde tog ton och vi sjöng i den då ganska tomma lokalen och Rebecca fick tårta.
Sedan stängde de och när vi alla råkat besöka pissoaren (?) begav vi oss ut och ner i tunnelbanan och hem och utanför den gula villan några hundra meter från mitt hus önskade jag min bästa tjugoåring god natt.
19.52 söndag
Svängde medvetet av för tidigt, stannade, stängde av motorn. Hej, vad gör du? Skriver en uppsats. Aha... Vad gör du? Sitter i bilen på din parkering. Fem minuter senare kom hon ut från porten och vi åkte till ica och tillbaka och stod snedparkerade på hennes parkeringsplats och åt choklad med salt och karamellsmak och pratade pratade tills fönsterrutorna blev immiga och bilen blivit kall klockan 21.53 en söndag.
tjugofemte januari:
Förra helgen fyllde Tove tjugo år, och hon hade bjudit hem oss för att fira det!
men innan vi åkte in mot stan, möttes vi upp hos Paulina för att fixa i ordning presenten samt äta färsk pasta med pesto (<3)
på tåget anslöt sig Evelina till gänget, och precis när vi lyckats komma in genom porten, stod plötslig Madelene och Jenny utanför på gatan och knackade på rutan.
diktatorn hehehe....
och en glad Paulina, som hjälpte mig att agera fotograf.
Det bjöds på bubbel när vi kom, och jag fick träffa och vänner jag inte sett på jättelänge vilket såklart var mycket roligt. Här är Vendela och Rebecka.
Tove hade ordnat så fint med ost och kex, minipannacotta och cheesecake i lagom munsbitar. Vi minglade runt, poserade lite, och innan kvällen var slut hade vi rett ut begreppet nötkreatur som samlingsnamn för ko, kviga, tjur, stut, kalv osv med hjälp av Fredrik vars föräldrar hade en gård kossor.
och så förstås, här har vi ju värdinnan och tjugoåringen själv, Tove!!
hundpromenad
"Det hände en sådan konstig grej igår kväll, jag har aldrig varit med om något liknande.
Jag var ute och gick med min hund då vi mötte en gråtande tjej. Hon bara grät och grät, hulkade sådär som man kan göra när man är riktigt riktigt ledsen. Och folk gick bara förbi.
Först tänkte jag att det var en tonåring som för första gången blivit rejält hjärtekrossad. Ansiktet var rödgråtet och jag försökte fråga vad som hänt, undrade om hon ville att jag skulle följa henne hem. Hon fick inte fram ett ord. Folk gick förbi oss där vi stod på trottoaren, jag, tjejen och min hund. De tittade nyfiket, eller låtsades inte se. Hon skakade, snörvlade, skrek rakt ut. Högt skrek hon, av ren smärta och frustration. Det var ingen ungdom med kärleksbekymmer. Det var den trasigaste människa jag någonsin mött. Gråten och hulkandet tog liksom aldrig slut, det bara fortsatte. Hon var knappt kontaktbar, helt förstörd.
En äldre kvinna som kom promenerandes stannade till vid oss, och frågade mig på knackig svenska om vad som hänt. Jag sa att jag inte riktigt visste, men att tjejen behövde hjälp och det ganska snart. Vi hjälptes åt att trösta så gott vi kunde samtidigt som vi försökte ringa efter någon som kunde hjälpa oss.
En äldre kvinna som kom promenerandes stannade till vid oss, och frågade mig på knackig svenska om vad som hänt. Jag sa att jag inte riktigt visste, men att tjejen behövde hjälp och det ganska snart. Vi hjälptes åt att trösta så gott vi kunde samtidigt som vi försökte ringa efter någon som kunde hjälpa oss.
Därefter utspelades sig egentligen en ganska komisk scen där på trottoaren. Vi försökte få situationen att verka så normal den bara kunde, men normalt var det inte. Jag sprang fram och tillbaka med min hund som frös så att benen skakade, bredvid stod en tant under en gatlykta och kramade om en hysteriskt gråtande och skrikande kvinna. Ingen av oss kände varandra. Genom fönstren såg vi människor snegla på oss inifrån deras varma lägenheter, de undrade såklart vad det var som väsnades så ute på deras gata så sent på kvällen. Skrik, sa vi till kvinnan, få ut det bara! Vi försökte prata om något vanligt vardagligt för att få kvinnan att tänka på något annat. Så jaha, bor du här i trakten? Vad jobbar du med? frågade tanten mig och vi försökte så gott vi kunde kommunicera på alla möjliga språk och efter ett tag fick situationen oss att börja skratta för just där och då var det så orelevant egentligen.
Efter en timme kom äntligen en taxi, då den utlovade utryckningsbilen som larmcentralen skulle skicka aldrig dök upp.
Kvinnan som jag mellan gråt och skrik till slut fått ur lite ord, var trettiotre år och gick i terapi för ett trauma från barndomen. Samtidigt som hon böjde sig ner och satte sig i bilen tryckte hon fram något jag tolkade som ett leende.Tack, hoppas vi ses igen.
Taxibilen rullade iväg och kvar på trottoaren stod jag, min hund och den äldre kvinnan. En kvart senare var jag hemma i min lägenhet, jag försökte få tillbaka blodcirkulationen i mina stelfrusna fötter och reda ut vad som precis hänt och fastän det var sent så var jag helt klarvaken.
Egentligen brukar jag aldrig gå ut med hunden på kvällen. Vi brukar bara ta hissen ner, gå ut genom porten och ta närmsta buske. Jag vet inte varför men just igår fick jag för mig att vi ändå skulle gå en runda, inte bara runt skolan utan åt det andra hållet. Åt det håll dit vi aldrig går.
Det var nog tur, det var nog meningen. Ja, alla andra gick ju bara förbi.
Och det gör så ont i mig att det finns människor som mår så fruktansvärt dåligt."
"du ser ut som en vinteridyll"
Promenerade genom Humlegården i lördags och det var fullt av snörusiga barn i färgglada överdragskläder och snygga hipsterpappor. Pulkarace och jag ville vara med.
Samtidigt som jag funderar på vad jag ska göra i höst samt är lite nervös inför kommande franskakurs, så dricker jag te med Rebecca och gosar med Jojo, har sleep over med Vendela och Amanda och träffar fantastiska lilla Egil för första gången, åker till Mc Donalds i pyjamas mitt i natten för att äta mjukglass med pommes frites och prata om åskådarroller, okunskap och samhällen som formar människor. Och så jobbar jag vidare på bageriet såklart.
En vecka efter vi började sälja semlor kom äntligen snön och vintern. Och jag har haft solen i ögonen nästan hela dagen idag.
sista torsdagen 2013:
för lite mer än vecka sedan bjöd Amanda hem mig och Vendela på middag. Hon hade lagat jättegod ärtsoppa och chokladmousse mmmmums och vi satt och pratade tills klockan blev över tolv och vi var tvungna att åka hem för jag skulle jobba dagen därpå.
Sedan dess har jag varit i Österike en vecka och åkt skidor druckit öl ätit gulaschsoppa firat nyår med los alpinos och nu är jag hemma igen.
från oss alla, till er alla
andra helgen i advent:
Stormen var på vår sida och i fredags förmiddag kom Nina. Vi har gått på stan i blötsnö och fikat och värmt oss och pratat om Robinson, djurs beteende (människors beteende) och universum och vi har gått i snöyra för att hyra film och frusit i Rosendals trädgård och ätit tapas (patatas bravas, mums!).
Och när vi släppt av Nina på Arlanda åkte jag, mamma och pappa vidare till Uppsala för att lämna nykokad glögg till Oscar och bli bjudna på söndagsmiddag.
Peregrinas på vift del sex:
Morgonen som började så bra med jornötssmörsmackor och gryningsljus fick en oväntat vändning men vi knatade på, andades in den krispiga morgonluften och kom fram till Cruz de ferro. Vid Cruz de ferro brukar pilgrimerna lämna stenar som de tagit med sig hemifrån, och genom att lägga en sten där så lämnar man ifrån sig de synder som tynger en.
men det finns nog egentligen lika många syften som det finns vandrare såklart, det lämnas brev och små hälsningar och meddelandet och stenhögen växer varje dag. Vare sig man tror på det där med synderna eller ej, så är det en väldigt harmonisk plats.
Det var ganska tomt och öde uppe på berget, vi hade ju sovit i byn med två invånare och närmsta civilisation innan dess hade vi passerat en mil tidigare dagen innan. Vi hade såklart mött några andra pigga vandrare på morgonkvisten, men efter Cruz de ferro hamnade de på efterkälken och vi stötte inte på så många alls, men två hästar hälsade vi på. Buen Camino!
Elin Vendela Amanda
Efter ett tag tornade Manjarin upp sig framför oss. Det är för litet för att kalla by fastän stället faktiskt har ett namn, det består i stort sett endast av det ni ser på bilden. Här bor en man vid namn Tomas, tillsammans med något man skulle kunna kalla ett litet kollektiv som erbjuder pilgrimer en sovplats under taknockarna högst upp i huset (rucklet). Innan middagen dukas fram mässas "Rafael" gång på gång i kör, på undervåningen och i matsalen (= pressening/skjul...) är det trampad jordgolv, det luktar ladugård och det finns inget rinnande vatten. Förra året sov vi här och den 21 juli 2012 skrev vi så här:
"....men till den stora handelsen: vi spenderade kvallen och natten hos ett gang tempelriddare (obs ej turistfalla utan RIKTIGA). Det var vi och sju andra som sov uppe pa ett loft. En gammal vandrare som hette Tomas drev stället och vi fick bade mat, husrum och vanlighet gratis. Efter middagen fick vi vara med om deras kvallsbon. Alla "bybor" tagade in till klockringning barandes pa en staty av ljungfru Maria plus svard i hogsta hugg (obs ej vi, vi stod bara dar). Efter denna rit satt vi och pratade med resten av vandrarna hela kvällen och vi delade med oss av manga intressanta tankar. Eftersom det inte fanns varken dusch eller toalett, sa tvattade vi av oss i kossornas dricksvatten"
Det var en väldigt speciell och intressant upplevelse, men i år nöjde vi oss med att bara stanna till en snabbis innan vi fortsatte.
Det såg ut lite såhär, längs bergskammarna syntes vindkraftverk och vi följde gula pilar ned mot dalen.
Efter att ha gått på en kringlig stig nedför berget landade vi i den största byn på säkert fem mil! Vi passade på att låna toaletten på en bar och fyllde våra vattenflaskor i en fontän innan vi fortsatte. Målet denna dag var Ponferrada. På bild 1 ser ni ju förresten dejten igen, och två lekande hundar. Bild 2 visar pensionärsmaffian påväg till gudstjänsten, vi hakade på en bit innan vi fortsatte nedåt.
Här är vi i Molinaseca, där kan man bada i floden vilket vi gjorde såklart. Det var iskallt vatten så det svalkade skönt. Observera Vendelas strumpbräna!!!!
(ps. det var strax innan denna lilla stad som jag för första gången träffade min man förra året, Birk <3)
Vi var jättetaggade på att komma fram till Ponferrada som faktiskt är en relativt stor stad. Vi gick och pratade om hur vi skulle sitta på den stora uteplatsen på alberguet med klängande vinrankor ovanför oss, dricka rödvin och äta rödbets- och chevresallad. MEN. Väl framme blev vi inspekterade, de undrade vad vi hade för bett på armarna och vi har aldrig känt oss så ovälkomna och skabbiga. Det var dag 19 och för första gången längtade vi hem. På grund av de där jävla vägglössen. Så fort vi hade duschat gick vi ut på stan för att slippa känna oss uttittade, det blev ingen middag under vinrankorna. Det var söndag och det mesta var stängt förstås, men vi hittade ett öppet kebabhak där vi tröståt var sin falafelrulle.
Rödbets- och chevresalladen fick vi ta igen dagen efter istället. "Villafranca, bästa Villafranca, kan man må dåligt här?" . Vi gick 26 km, en ganska fin etapp, och hamnade i stan där det sittar skyltar som pekar mot La Playa! Peregrinas på vift agerade peregrinas på badsemester och hängde på den anlaggda badplatsen hela siestan, stretchade, simmade i det kalla bergsvattnet och åt glass i väntan på att matbutikerna skulle öppna. På kvällen satt vi på trappen utanför vandrarhemmet och drack rödvin och spelade fia om vem som skulle få den sista chokladbiten.
Etappen till O'Cebreiro, stenbyn, sägs vara Caminons värsta, men jag älskar den. Den sista milen är det flera hundra meters stigning och det lutar brant uppåt. Vi åt soppa med bröd i (inte jättegott..) och drack cider natural (skum eftersmak)till middag, några slags lokala specialiter tydligen, och chokladkillen och hans gäng ville bli våra vänner.
när solen gått ner och vi egentligen redan borde legat i våras sängar, såg det ut så här åt ena hållet. Himlen var helt magisk denna kväll!
så här såg det ut när man tittade åt andra hållet, tillbaka mot byn
till höger såg det ut såhär. Wow jag har nästan glömt hur otroligt vackert det var.
Vi tittade på bilder från studenttiden, kramade om varandra och Amanda satt på bänken i duschrummet och sjöng för oss när vi borstade tänderna. Jag tror att jag grät lite, för att jag var och är så himla glad att jag har Amanda och Vendela, att vi har varandra. För vem och var skulle jag vara om jag aldrig träffat er?
Dagen efter skulle vi vara framme i Santiago de Compostela.
om ni har koll på geografin så gick det ju förstås väldigt snabbt nu, men jag ska förklara. Vi gick 40 km och anlände till Sarria strax innan tre, svängde in på turistbyrån och tog reda på hur vi skulle ta oss till Santiago. Vi fick en karta och tog oss genom staden till busstationen där vi köpte biljetter, och Amanda råkade spruta vatten på en gubbe med sin praktiska vattenspruta så vi flydde och köpte glass i väntan på att bussen skulle avgå. I Lugo skulle vi byta buss så vi passade på att äta middag där, och resterna som vi inte orkade äta upp gav jag till en alagare/tiggare som dock såg lite skeptisk ut... Bussen åkte vidare genom städer och byar som vi kände igen och plötsligt var vi framme i Santiago!
Vad hände sedan? Jo, vi hade nog tur som hittade boende så pass snabbt, på ett hotell/albergue med färdigbäddade sängar (lyx!). Vi var svintrötta efter dagen men efter en dusch var vi på banan igen, klockan var halv elva och los peregrinas var redo för att ta sig ut på Santis gator. Vi drack öl på diverse mysiga pubar och pratade med några sista vandrare. Vi träffade Ceasar som stod i ett gathörn vid den stora katedralen och spelade gitarr och sjöng. Han skulle få ihop pengar för att resa St Jean Pied de Port där Camino Frances börjar, och börja sin vandring. " Eller ja, jag började min vandring när jag föddes, Caminon började då", sa han.
Kvällen efter började vi flygresan hem och klockan tolv mellanlandade vi i Barcelona. Det var tyst och det enda som var öppet var Mc Donalds, vi åt glass och pommes frites innan vi slog läger i det mörkaste hörnet på terminalen. Konstigt nog, jag menar det var ju inte särskilt skönt, somnade vi alla tre och sov ganska bra. Taxfreeshoppingen och lyxfrukosten vi planerat sov vi igenom istället, vi klev på planet och den 23 augusti landade vi på Arlanda.
Och det var den resan.
Adios amigos, buen camino
och glöm inte bort vad en kär vän till mig en gång sa:
"Att vandra är ingen hobby, det är en livsstil"
tandläkarväder en fredag:
Igår när vi slutat jobba åkte jag och mamma in till stan. Vi promenerade och gick i butiker och i Humlegråden var det lerigt och grått och vi var tvungna att hoppa över vattenpölarna, men i Gamla stan hade de hängt upp julbelysningen och jag fick en sådan stark längtan efter rimfrost, snö som knarrar under fötterna när man går och kyla som biter i kinderna. Kyla som kryper innanför jackan så att man går och spänner sig lite, men utan att det gör något för man vet att när man kommer in är det varmt, ljus brinner och man ska kanske dricka varm choklad. Jag antar att de inte är så långt kvar, för i veckan börjar vi sälja saffransbullar på jobbet och nästa helg är det första advent. Snart, snart kommer väl snön?
Vi mötte upp bror och pappa för att äta middag och tog vi oss sedan vidare till Hovet där vi skulle se Lars Winnerbäck och strax innan åtta släcktes lamporna och han klev upp på scen. Som vem som helst. Ensam med sin gitarr började han innan bandet klev på och allt var snyggt och bra, och jag tycker att han log mer än vanligt. "Det är Winnerbäckväder idag, hoppas det håller i sig", hade någon sagt honom tidigare under dagen och han tyckte att det var lite synd att han förknippades med den gråa dystra. Men han fick väl skylla sig själv.
Peregrinas på vift del fem:
... och när Amanda hade carpat klart i skuggan under trädet vid vägkanten, när vi ätit våra bananer, nektariner, diggisar och druckit någon liter vatten var så promenerade vi vidare mot Astorga. Vi gick längs en motorväg i ett par timmar vilket inte var så spännande, så ett tips är att välja den högra vägen och inte den vänstra om ni någon gång går denna etapp.
vi svängde bort från motorvägen och såg snart staden nedanför oss, en bit bort. Vi kom närmre och närmre förstås och väl framme blev vi tilldelade varsin sängplats på det stora kommunala alberguet.
efter powernap+dusch osv så gick vi ut på stan en stund, på gator och över torg vi kände igen, och på supermarcan inhandlade vi vakumförpackade kakor i lösvikt samt middagsingredienser. I det gemensamma köket lagade vi mat och sedan satte vi oss på den stora terrassen och åt couscoussallad och planerade hur vi skulle lägga upp resten av vår vandring. Vi kände oss som hemma.
vi drack vin och åt choklad (bjöd på choklad) och solen gick ner och tidigt nästa morgon lämnade vi Astorga.
28 kilometer senare kom vi fram till Foncebadon, efter att ha passerat Cowboybar (såklart!) någon by tidigare. Foncebadon har väl sett sina bättre dagar, nu vittnar bara de igenrasade husen om att det en gång faktiskt bodde en hel del människor i byn. Vi tvivlar på att statistiken stämmer, men när Evas bibel, vår guidebok, trycktes förra året bodde här endast två invånare. Det är ganska lugnt och dött, men inte folktomt egentligen. Här finns nämligen hela tre stycken vandrarhem. Vi bodde på det som ligger till höger på sista bilden, där det hänger några skyltar.
Vi spenderade vår tid med att skratta och äta kakor på Amandas madrass i sovsalen (fast man inte fick oups rebelliska) och lärde känna två gulliga tyska tjejer. Av en gullig man köpte vi ost, bröd, oliver, tortilla, sangria och annat gott och hade picknick mellan ruinerna. Vi blev nästan påkörda av en pojke på en minimotorcykel flätade Vendelas hår och myste i treenighet. (OBS, softa scarfar är oumbärligt på caminon. Scarfar [sarfar]~scarves. En scarf kan användas som picknickfilt, badlakan, huvudbonad, solskydd, täcke, kofta eller helt enkelt bara som en soft accessoar)
Vi somnade tidigt denna kväll, innan klockan ens hunnit bli tio, och morgonen efter åt vi mängder med jordnötssmörsmackor samt frukt, yoghurt, juice och kaffe till ett pris av tre euros. Det var lite kyligt i luften och himlen skiftade i rosa orange gult blått.
Rolig anekdot innan jag avslutar Peregrinas på vift del fem. Har jag nämnt killen vi kallade för min dejt/Elins dejt? Hur som helst hade vi inte sett honom på nästan en vecka tror jag, när vi plötsligt såg honom och det var ju roligt såklart. Vi gick och pratade lite och berättade var vi hade stannat osv varpå han frågade "Did you sleep with a gay in Foncebadon??", "Ehm.. no? NO!", "Yes!! I talked to a gay he say he sleep with Swedish Girls [görrrrls] in Foncebadon". Vendela och jag insåg väl snart att han inte alls menade vad han sa, och inte heller förstod vad han precis hade frågat oss. Min dejts engelska var inte särskilt bra men han försökte så gott han kunde, ibland blev innebörden helt fel (uppenbarligen) och ibland fick man svar på någon helt annan fråga än vad man ställt. Vi kom i alla fall fram till att det säkert var så att någon han pratat med hade sovit på en madrass i samma sovsal som vi. Det var ju skönt att vi kunde reda ut det.
