Peregrinas på vift del fyra:
Juste, jag hade ju nästan glömt att jag inte visat er hela resan än. Vi har ju bara kommit till Castrojeriz och vi vandrade omkring i solskenet på den spanska mesetan (internt: mezzalunan eller macheten). Senast avslutade jag någonstans efter att vi en kväll hälsat på byns äldre invånare varpå jag utlovade en fortsättning då vi mötte byns yngre generation, så här kommer den!
vi påmindes om jobbiga scouter och CARPADE JÄTTEMYCKET vi katedralen, där vi satt och åt middag i kvällssolen. Chèvre- och rödbetswraps. Och San Miguel såklart.
Bilarna varnades för gående personer med ryggsäck och stav.
Här är en av de tre katterna som höll till på albuerget. Den var till en början lugn och nöjd, men som ni ser på andra bilden inte alls så glad vilket var förståeligt. En hund kom nämligen springandes, med en liten flicka med ett löst koppel i handen strax efter. Scenariot blev detta då ännu fler barn kommer springandes efter att ha hört hundskall jamaskrik (vet ej om det är ett befintligt ord men tycker att det var en bra benämning på en skrikande katt?!) och arga och bestämda tillrop och suckanden från flickan: barnen jagar hunden som jagar katten som jagar barn jagar hund katt barn hund cirkus.
de söta barnen, generationen yngre.
Bättre kvällsunderhållning kunde vi inte fått i denna söndagströtta by, och samtidigt som katthundbarnjakten började lugna sig började det skymma.
När man tittade ut genom fönstret i sovsalen såg det ut så här.
och när jag bäddade ner mig i mitt blåa sidenlakan bredvid det vidöppnafönstret såg det ut så här från min kudde.
någon eller några dagar senare, drack vi San Miguel eller kanske Estrella i Carrion des Condes. När vi kommit fram till albuerget några timmar tidigare blev vi bjudna på mjuka sockerkakor och någon isteliknande dryck. En mycket gullig nunna fnissade åt våra pass och försökte, men vågade inte riktigt försöka sig på att prata engelska med oss. Fyra nunnor hjälpte till att driva vandrarhemmet, och de var så otroligt charmiga, världens bästa nunnor som hängde med ungdomarna och skrattade kastade slängkyssar och kramandes osv. På eftermiddagen hade de sångstund med alla vandrare som ville vara med och de sjöng spelade gitarr trummade. "Musik är levande och har förmågan att binda oss samman, den har en speciell kraft som berör alla". Två gulliga barn som cyklat förbi oss tidigare sjöng en katalansk sång med lite hjälp av sin mamma, folk fick sjunga sånger från sina egna länder och alla blev jätteimponerade när Amanda lånade gitarren och sjöng "Du hade tid".
På kvällen var det pilgrimsmässa i kyrkan och under en liten ceremoni delade nunnorna ut små pappersstjärnor som de gjort till oss, som symbol för ledstjärnan ljuset vandringen livet, och jag har fäst min under hyllan vid min säng och ser den varje morgon och varje kväll. I slutet av mässan rabblade prästen massa länder och bad oss räcka upp handen när vårt land dök upp, men han sa liksom inte Sverige förrän någon längst fram påminde honom och viskade "Suecia!". Det var Emanuel såklart, och vi tre, jag Vendela och Amanda räckte upp våra händer.
Vi åt middag tillsammans med nunnorna och några andra pilgrimer i vandrarhemmets matsal, någon hade lagat Risotto Milanese, saffransrisotto, och det kändes lite som att vara på läger när vi samlades och sjöng till bords. Det var mysigt och fint och jag kände en sådan stark gemenskap! Vi pratade med Emanuel tills efter sovdags och kindpussades och sade adjö och lycka till, för det var sista gången vi sågs.
dagen efter tog vi bussen till Léon, några dagsetapper bort. Men först åt vi någon äcklig grej vi köpte på ett bageri.
Efter ett par timmar hamnade vi på Léons centralstation, och i Léon kände vi ju igen oss för det var där vi började vandra förra året! Det var varmt, så vi köpte glass.
vi påmindes om jobbiga scouter och CARPADE JÄTTEMYCKET vi katedralen, där vi satt och åt middag i kvällssolen. Chèvre- och rödbetswraps. Och San Miguel såklart.
Dagen efter gick vi den sträckan som var vår allra första dagsetapp tillsammans längs caminon, och vi mindes de små muffinsen, tågbron och Skägget och han kompis och huset de vilade mot förra året. Vi stannade på Albuerge Jesus i Villarmazarife, precis som då och det var sig likt och väggarna var utsmyckade med ännu fler citat texter hälsningar fina målningar och skisser. Jag har tyvärr inga bilder på hur själva vandrarhemmet ser ut osv, men det är så harmoniskt och fint, mitt absoluta favoritalbuerge!!! Vi solade på innergården och Amanda och jag badade fötterna i poolen som höll på att fyllas på. Jag hade fyra vägglusbett i pannan och en snygg ryggsäcksbränna. (Usch och fy för vägglössen!!). Här träffade vi även Raymond, en fransman som kanske inte hade riktigt alla pommes frites på tallriken. Han läste högt ur Vendelas bok, letade fyrklöver, tyckte om fia med knuff (tydligen?) och tror nog att vi har isbjörnar i Sverige...
frukostpaus och välförtjänt kaffe!
Bilarna varnades för gående personer med ryggsäck och stav.
Lyckliga in i benmärgen såklart, tillbaka på riddarbron!!!!
en carpig matbutik
och en carpig Amanda, vid vägkanten tio kilometer från Astorga.
fortsättningen följer.
när sommartid blev vintertid:
Vi satt på höga barstolar och drack drinkar serverade i glasburkar med Nils i baren på hans jobb. Promenerade i Stockholmsnatten och pratade, väntade på en buss som aldrig kom och klockan blev tre två gånger. Det var oktober och jag frös inte.
Lund
en fredag för några veckor sedan satte sig Nils, Oscar, Vendela och jag i en bil för att lämna Stockholm och åka ner till Lund över helgen. Det var höstfärger överallt och i framsätet pratade de om vackra vykortsvyer och Vendela och jag såg till att det inte kördes vårdslöst. Vi bytte Avicci mot diverse sextiotalsmusik och när det började bli mörkt somnade vi i baksätet.
vid strax efter åtta på kvällen anlände vi till Råbyvägen och världens bästa Amanda!!! Hon hade lagat en supergod getostrisotto med rötbetor och vi åt ost och hemgjort knäcke och massa gott. Vi förundrades över hennes fina lilla lägenhet och var glada över att vara tillsammans igen. Nils och Oscar som lämnat oss själva ett tag återanslöt sig senare tillsammans med lundsbon Max, och vi trängde ihop oss runt det lilla bordet och spelade diverse frågespel.
Sedan begav vi oss, något planlöst, ut på stan och nästan det första vi gjorde var att stöta på Amandas klass. Vi slog följe genom Lund och hamnade på en hemmafest i ett kollektiv där det socialiserades, biktades, beerpongades osv och vi gick inte därifrån förrän halv fem.
På lördagen sov vi länge. Amanda skulle ge oss en guidad tur i Lund men först sjöng vi Ja må hon leva för henne (som vi firade i dagarna tre då hon fyllde år veckan därpå) och åt äggröra rödbetsbröd fil hemmagjort müsli blåbärssoppa apelsin kiwi kaffe.
Vårt första stopp på stadsvandringen blev Erikshjälpens butik, där Amanda fyndade en väska. Vi fortsatte sedan till andra sidan gatan där Fyndkällaren låg. Där var de flesta tvungna att ducka när de gick in för att det var så lågt till tak och överallt fanns en himla massa krimskrams och fina saker och med ut hade jag en ny väska.
vi gick på kullersten, fick se skolan och stadsparken och botaniska trädgården och små idylliska hus och överallt var det höstfint.
Vi promenerade bort till LTU, och Amanda visade oss Sjönsjön och Önön innan vi gick tillbaka hem. Någon hade simmat över med glassgubben till Önön, det brukade tydligen badas där i sjön ganska ofta.
Om man står i en viss vinkel så ser man Domkyrkan genom Amandas fönster, tjusigt tycker jag.
Vendela blandade drinkar
och vi lagade mat.
och eftersom vi hade en födelsedag att fira så åt vi tårta till efterrätt! Sedan såg vi på film och sov i Amandas säng.
Det blev söndag och efter en reprisfrukost från dagen innan begav vi oss ut på Lunds gator igen.
Vi provsmakade den omtalade Lundafalafeln som var fantastiskt god och Amanda var snygg i sitt nya pannband. Det började regna och när parasollet över oss inte skyddade så bra längre sprang vi till matbutiken.
vi handlade och hoppades på att det skulle sluta regna men det gjorde det inte. I tiokronorslådorna fyndades två kortlekar och vi spelade en omgång vändtia när vi väntade ut regnet. Sedan spelade vi tre gånger till innan vi förstod att regnet inte tänkte sluta. Då hade vattenpölarna nästan blivit lika stora som Sjönsjön och vi var tvungna att ta sats och hoppa men ändå var vi alldeles blöta när vi kom hem.
När vi hängt upp alla våra blöta kläder färgade jag håret på Amanda och Vendela, vi pyntade med festliga vimplar och lagade mat (mmm mat alltså <3). Denna kväll gjorde vi en hemskt god chiligryta som jag tycker att alla borde få smaka. Perfekt såhär på hösten, bara att slänga ihop krossade tomater, tomatpuré, lök, vitlök, röda linser, kikärtor, en buljongtärning, chilikrydda, oregano, salt och peppar. Servera med bröd och en klick creme fraiche eller yoghurt. Hett tips.
Det oumbärliga fiaspelet åkte fram och vi slog tärning och knuffade varandra.
och sedan byttes spelbrädet och pjäserna mot den nya kortleken för Amanda ville ha revansch och Vendela visade en dold talang, kortblandning. Det var vår sista kväll i Lund.
tidigt nästa morgon följde Amanda mig och Vendela över de blöta kullerstensgatorna till centralstationen där vi sa adjö och for tillbaka hem till Stockholm.
Jag har hört att Lund ska vara en fin stad, jag håller med.
"Elin, vi gungar för glatta livet!"
jag undrar velar och vet ingenting om om vad som händer och vad jag gör vad jag bör vad jag vill imorgon i vår om ett år. På måndag börjar jag en ny tjänst och lämnar lämnar fyra, eller ja kanske fem, olika timmanställningar för något mer fast och tiden rullar tryggt på och alla lever sina liv samma liv stannar kanske till ibland ser sig om bläddrar fortsätter börjar om.
I våras sa jag till mig själv att jag inte fick fastna som förskolevikarie. Nu fortsätter barnen att gunga för glatta livet, bekymmerslösa fantastiska som bara barn är, och egentligen borde vi lära av dem. Jag kommer sakna dem.
En tanke, en idé eller en vilja behöver en känsla för att verkligen etsa sig fast, utvecklas och bli till verklighet. Men hur vet man vad man vill och var fångar man idéerna?
Ännu okända nätter ruvar i väntan på att gry.
sextiofyra mil bort
Lund är en fin stad har jag hört, och jag tror på det.
Peregrinas på vift del tre:
Villafranca Montes de Oca, vandringsdag nio.
Kvällen innan hade vi för första gången tagit fram Vendelas praktiska fia med knuff, ett sådant där med hopvikbart bräde och små pjäser med magneter under (oumbärligt på caminon!). Regnet smattrade mot taket och vi satt inne i matsalen och spelade ett parti, och "om klockan inte varit så mycket hade vi lärt oss spela "kiwi" av två ungrare och en pirat" som satt bredvid oss vid bordet, för att citera min egen dagbok.
På eftermiddagen dag nio, drack vi öl och skrev vykort på en liten bar och mötte en kvinna som berättade att hon tyckte mycket bra om Sverige. Hon och hennes flickvän skulle emigrera, flytta från Sydafrika till Sverige och föda barn. Hon såg så glad ut. Strax därefter höll en stor buss på att köra rakt in i vårt barbord, och av klev den jeansskjorteklädda killen som visade sig bo på vårt albergue. Senare klättrade vi upp i Amandas överslaf, åt milkachoklad med oreobitar i och tog för andra gången fram fiaspelet.
På kvällen stod vi trånt framför spegeln och borstade tänderna tillsammans med alla våra nya vänner, och när Emanuel, som vi då bara kallade "M", var på toaletten försökte vi diskret spana i hans necessär efter hemligheten bakom det perfekta skäggstubbet.
nyp mig i kinden som att du älskar mig
Efter några dagar med stopp i små byar hamnade vi äntligen i Burgos. Denna stad hade vi sett fram emot, i vår guidebok ( vi kallar den faktiskt alltid Evas Bibel egentligen, av förklarliga skäl. Boken säger nästan allt du behöver veta och är skriven av en Ewa. Slår man dessutom ihop de första bokstäverna i los peregrinas namn och kombinerar i åldersordning, blir det just EVA.) blev vi tipsade om att ta en vilodag här för att hinna se allt som fanns att se i den stora kyrkan. Vi nöjde oss dock med att se kyrkans vackra utsida, och att få uppleva staden under en eftermiddag och en natt.
Vistelsen i Burgos blev något utöver det vanliga, och det var här i hissen på vårt 15euroshostel som begreppet peregrinas på vift myntades. Mer om denna kväll och natt läses här.
Dagen efter var vi trötta.
en gammal kloster/sjukhusruin passerades en dag.
Tre katter på ett albuerge, som vi alltså.
En eftermiddag carpade vi i solen och Amanda provade sin vattenspruta på Vendela. Denna leksak fick man med en twisterliknande glass, det var liksom själva glasspinnen, och ni ska veta att den kan vara bra att ha i beredskap om folk exempelvis snarkar om nätterna. Det var söndagsstängt och dött nästan överallt i denna by, Castrojeriz, förutom en butik som var öppen och sålde tobak i mängder samt choklad och hattsnacks, vi köpte det sistnämnda och satte oss på en bänk där vi senare fick sällskap av en söt gubbe.
På kvällen gick vi till en restaurang och åt paella och på vägen hem passerade vi byns äldre invånare. Den yngre generationen stötte vi på senare under kvällen, men dem får ni höra om i nästa inlägg.
förstaoktober
Augusti ska bli brittsommar brittsommar höst, idag blev det oktober. Det var minusgrader i natt men de flesta trädkronor är fortfarande mestadels klädda i grönt.
Peregrinas på vift del två:
Det här var dagen efter misären i Pamplona ( som ni kan läsa om här ). Efter att ha gått 40 km dagen innan kände vi att det räckte gott och väl men 24 denna dag. Här sitter vi och äter digestivekex, en favorit bland nödprovianter, några kilometer innan etappmålet Puente la Reina.
Efter att ha kommit fram till Puente la Reina, simmat omkring i alberguets pool (!!!!!!!!), duschat tvättat sovit (=vardagliga eftermiddagsrutiner), träffat M för första gången samt varit nere på stan en sväng och druckit öl på den livliga gatan och köpt mat, så satte vi oss på alberguets stora gräsmatta och åt. Kikärtor var en favorit, denna i kväll direkt ur burken... lyx javisst. Underhållna blev vi också då ett gäng stela perres yogade tillsammans i gräset intill oss.
Babes in Estella!
Dagen efter hamnade vi i Estella, där det va någon slags stadsfestival. Alla var klädda i rött och vitt och det var fullt med folk på gatorna, såväl små barn som gamla tanter och gubbar. På en bar på en av de stora gatorna beställde vi in en kanna sangria och satte oss för att se på alla människor. Vi smög in i vår sovsal när alberguet egentligen redan stängt men det störde inte så mycket för det lät så mycket utifrån gatan ändå. När vi tidigt nästa morgon började vandra igen var det fortfarande fiesta i stan, människor dansade och klirrade med ölflaskor.
... en morgon några dagar senare, när vi lämnat Estella bakom oss, såg det ut lite så här. Vi var påväg till Azofra, och kvällen innan hade vi druckit San Miguel ur litersflaskor och suttit och pratat om norrsken och Berlusconi med några italienare i vandrarhemmets kök, där lamporna var släckta eftersom det egentligen var sovdags. Kindpussas lärde vi oss också.
KATTEEEN
en annan katt!
avslutar detta inlägg som jag började det, med en digipaus!! + utsikten när man satt lutad mot fontänen i en by som jag inte minns namnet på.
04.11
du är hemma och allt är som det ska vara, komplett.
prinsessor
för några dagar sedan satt jag vid ritbordet och pysslade med barnen. De klippte i någon slags tidning som hette Prinsessa tror jag, den var rosa med inslag av lite ljusa pasteller i blått och grönt. På första uppslaget såg man "Veckans Prinsessa", vilket alltså var ett foto på en liten flicka, leende iklädd någon plastig klänning från leksaksaffären, som jag antar att någon vuxen stolt skickat in.
Jag bläddrade igenom tidningen, försökte hitta någon tecknad figur som inte var formad som ett timglas. De flesta bilderna var på tjejer, men jag hittade några få killar, prinsarna och gentlemännen i Disneys berättelser, och de hade ju inte timglasformen såklart, inte heller den snälla fen i Askungen eller "de fula styvsystrarna" från samma saga. De fula styvsystrarna kallas dem, och deras kroppar är tecknade helt raka till skillnad mot Askungens supersmala midja. Deras huvuden är stora och ovala och inte alls så nätta och hjärtformade som Askungens. Det är såklart ingen nyhet, men det är så fruktansvärt hur vad som är fult och fint generaliseras och avbildas. Och visas för små barn.
Jag mådde på riktigt dåligt när jag skummade igenom tidningen, det blev så påtagligt och även fast fyraåringarna förmodligen inte tänkte på att det var just den där smala midjan som gjorde Askungen och alla andra prinsessor i tidningen vackra, så är det ett ideal som undermedveten sätter sig fast i huvudet på dem.
Och jag undrar varför jag inte tog tidningarna ifrån dem och slängde direkt i pappersinsamlingen. För deras skull, för allas skull.
Peregrinas på vift del ett:
På kvällen den tjugonionde juli kom Vendela och jag fram till Bordeaux, Frankrike. Något trötta och bortkomna försökte vi hitta till vårt hotell och jag antar att vi såg lite förvirrade ut när någon, som visade sig vara en mycket vänlig fransman, kom fram och frågade om vi behövde hjälp. Han försökte förklara vägen men sade att "c'est compliqué", och började istället gå och bad oss följa med. Tio minuter senare stod vi utanför hotellet och jag försökte verkligen komma på något mer att säga än bara "Merci beaucoup!", men just där och då räckte inte mina franskakunskaper längre än så. Mannen log, vände sig om och gick tillbaka åt samma håll som vi just kommit ifrån. (Tänk vad fin vår värld skulle vara om alla var som han)
Vendela och jag lämnade våra ryggsäckar på hotellet, sedan och gick vi ner till floden och åt crêpes med smör och socker på. Vi tittade på folk som badade i fontänen, pratade med Bob och hans kompis och lillebror och besökte någon slags festival men eftersom det varit en lång resdag önskade vi ganska snart Bordeaux god natt och gick tillbaka till hotellet och sov. Det var dag 1.
Morgonen efter plankade vi på spårvagnen och letade upp en mataffär för att köpa med oss frukost. Vi stannade till på ett litet café och köpte kaffe av en tant och sedan satte vi oss under några träd i en park och åt bröd tomater ost croissants vindruvor carpade.
Vi satt där hela förmiddagen, tills vi var tvungna att ta oss till tågstationen. Vi delade tågkupé (en riktigt sådan där kupé som i Harry Potter!!!) med ett trevligt par från Australien vars son varit utbytesstudent i Sverige, och när vi efter lite mer än en timme var framme i Bayonne där jag och Vendela skulle av önskade vi varandra en fortsatt trevlig resa.
Och i Bayonne mötte vi äntligen äntligen äntligen upp Amanda. Vi var återförenade, tillsammans för första gången på mer än en månad. Los peregrinas var kompletta. Och efter att ha åkt buss mellan stora fält och berg så var vi framme i St Jean Pied de Port, den lilla franska byn där camino francés, den mest kända av vandringslederna till Santiago, börjar.
Pilgrimspass, sovplatser och diverse praktiska saker ordnades upp och vi var så otroligt glada över att vara tillsammans igen och över att äntligen vara på väg. Det började skymma och på gräset vid vattnet, bortom byns ganska turistiga huvudgata, åt vi middag och drack vin direkt ur flaskan. (En sen natt skrev någon en gång om en treenighet, om oss och det är ju självklart, vi är ju självklara. Nyp mig i kinden som att du älskar mig.)
Tidigt på morgonen den sista juli började det på riktigt. Vi började gå och vi gick över Pyrenéerna, vi gick genom bokskog, vi tejpade fötterna med skavsårsplåster, vi tittade på utsikten, vilade benen och på en blåsig bergstopp åt vi ost och ägg (som vi intalade oss var lokalproducerat) som en man stod och sålde ur sin lilla lastbil som han parkerat mitt i ingenstans. Vi önskade alla vi mötte "Buen camino" såklart, vi gick (utan att vi märkte det) över gränsen in i Spanien och efter 25 km var vi framme i Roncesvalles.
Fortsättning följer.
02.37
Det var strömavbrott igår och helt beckmörkt när vi cyklade hem, det såg ut som att himlen hade fått miljontals nya stjärnor och det var nästan svårt att urskilja karlavagen. Det glittrade och var så himla vackert.
Vi brukade gå under stjärnorna i Spanien, tidigt på morgnarna. Vi såg stjärnfall. En morgon var det fullmåne och skenet var så starkt ifrån den att vi inte ens behövde ha pannlamporna tända. Månen slängde skuggor efter oss. När solen gått upp drack vi morgonkaffe på någon bar. Åh, morgonkaffet!
sommaren
Kvällarna är kalla, rejält kalla ibland och det känns som höst när man andas. Men när jag gick hem häromnatten, när varannan lyckstolpe var trasig och det var så mörkt att jag ringde en vän, var det faktiskt varmt. Visst finns det sommardagar kvar än?
Fast jag tycker om hösten. Vi pratade om det förra veckan, om mjuka tjocktröjor höstlöv regn och hur okej och fantastiskt det kan vara att isolera sig inomhus, hur det till och med finns något slags charm i den där höstdeppen. (Kanske bör vi byta ut ordet till höstpeppen för att ge det en mer positiv klang, samt en helt annan betydelse?)
Folk flyttar och det är så mycket som inte alls är som förr. Det är ingen ordning på allting och jag undrar vad som händer i höst. Lite rädd, lite nyfiken. Jag har fått ett helgjobb och i veckan ska jag på två arbetsintervjuer, men det slog mig att jag kanske vill jobba inne i stan ändå. Jag hoppas på att kunna åka till Göteborg snart, och till Lund och prova bäddsoffan.
Och jag antar, att det blir bra vad som än kommer.
ps. Har en massa bilder från Spanien att visa er, de kommer så småningom!
Raymond
Första gången jag såg honom satt han på huk på gräset i ena hörnet av alberguets stora innergård, nästa gång jag tittade efter honom hade han förflyttat sig till ett annat hörn av gräsmattan. Tyst och obemärkt som om han teleporterat sig. På franskklingande engelska förklarade han att han trodde att caminon var magisk, han hade hittat så många fyrklöver. Här hade han dock inte hittat något än, men han letade.
Jag undrar om han har kommit fram till Santiago än, men jag tror inte det. Kanske är han i Manjarin, kanske sitter han och letar efter fyrklöver där uppe på berget. Kanske stannar han kvar där, han skulle passa in.
Annars skulle han nog trivas bra på min gräsmatta här hemma, för där finns mängder med klöver. Fast jag vet inte om han skulle våga sig hit, för jag tror att jag råkade lura honom när jag sa att det går isbjörnar på gatorna i Sverige på vintern.
pax et bonum
det här är slutet på en resa och början på en ny
titta rakt fram inte runtom, du kan gå din egen väg
luften bor i dina steg och jag tror, när vi går genom tiden
att allt det bästa inte hänt än
under tre veckors tid har jag gång på gång överaskats av hur fantastiska, duktiga, snälla, glada och framför allt kloka, omtänksamma och toleranta ett gäng femtonåringar kan vara. Igår konfirmerades trettiosju underbara ungdomar, och jag är stolt. Över dem, över oss. Ni klarade det. Vi klarade det.
mer om det en annan gång, för imorgon åker vi. På onsdag är vi återigen tillsammans alla tre. På ett tågstation i Bayonne, Vendela, Amanda och jag. Mina bästa peregrinas. För exakt ett år hade vi just kommit fram till Santiago de Compostela, och om 25 dagar är vi där igen. 78 mil.
på återseende, och tills dess kan ni följa oss här http://losperegrinas.blogspot.se/
Adiós Amigos, buen camino!
någonstans längs med
när vi gick i ettan hade vi skåp längst upp på sjätte våningen och klottrade med någon på väggen bredvid hissknappen.
idag har vi pannkakspeppat hemma hos Annika, för imorgon åker vi och våra 37 konfirmander till Gransnäs.
visst är det en bra sommar det här?
lördag
det är sommar och vi dansade och höll varandras händer och när vi åkte hem så var det ljust ute. Varför 610 gick klockan tre på natten vet jag inte men det gjorde den och plötsligt var vi hemma.
"gonatt!"
ovisshet
Att ta farväl utan att veta när man får ses igen, om man kommer ses igen.
Att inte få träffa alla som vanligt. På tåget i klassrummen i matsalen i korridorerna. Är inte det konstigt, att personer som man träffat varje dag i skolan under tre års tid plötsligt försvinner? Vissa kommer man aldrig, aldrig se mer.
Fast försvinner gör de ju inte egentligen. De lever sina liv i samma stad eller en annan stad, kanske ett annat land, precis som jag lever mitt. Det är bara det att våra vägar kanske inte möts längre. Och det är såklart inte så konstigt och det finns säkert många som jag redan glömt bort men som jag trott att jag skulle sakna.
Men ja, bara man vill så finns de kvar. Om man vill kommer man ses igen. Och det känns bra och helt okej.
Imorgon ska vi klä oss i svart och gå på fotbollsmatch och det blir första gången sedan den trettioförsta maj som hela KdN är tillsammans. Imorgon får jag träffa Nisse.
det var ju en midsommarnattsdröm:
det finns så mycket annat att göra så här om sommaren, än att sitta instängd i datorrummet och redigera foton. Men se här! Igår för exakt en vecka sedan ställde Amanda till med midsommarkalas, och vid det här laget vet nog de flesta om att när hon ställer till med fest så blir det riktigt, riktigt festligt!
när jag och Vendela kom så stod Fredrik och Jacob i köket och blåste ballonger, så när det var färdigblåst hjälptes vi åt att hänga upp dem samt några girlanger vid uteplatsen. Sedan knöt jag blomsterkransar åt oss och samtidigt började folket trilla in.
efter lite poserande framför diverse kameror ställdes midsommarlunchen fram, vi hade knytis med sill lax färskpotatis västerbottenpaj och ja allt som hör till.
värdinnan själv, så fin!
medan vi lät lunchen sjunka lite, så minglade vi runt och satt på gräset (som växte ikapp med himlen!) och när vi kände att det var dags gick vi över till baksidan för att spela kubb och därefter klä midsommarstången.
mitt lag, team hollister, vann såklart. Men det var en jämn match som slutade 2-1 i set.
sammarbete + koncentration = mycket fint resultat
några fick för sig att bada, men för min del fick poolen vänta ett slag då ett molntäcke just börjat skymma solen.
Samtidigt som det spelades vattenvolley så kom det fler gäster och när volleybollspelarna kände sig färdiga i vattnet så tände vi grillen och det blev dags för middag.
(vi tyckte att vi mönstermatchade)
nu ber jag om ursäkt för lite oskarpa och brusiga bilder, men när vi hade grillat allt som går att grilla, ätit oss mätta, sjungit snappsvisor, badat lite igen samt spelat fotbollsmatch nere på gräset, så begav vi oss till den lilla midsommarstången. Och jag har aldrig aldrig aldrig haft så roligt under en midsommardans. För när vi dansat små grodorna som sig bör, så dansade vi eller kanske snarare sprang och hoppade vi till hits som Hej hej Monica och Euphoria ( lät det explodera i skyn!). Observera att midsommarstången pga någon olycka är tejpad med silvertejp.
och innan jag somnade någon gång strax innan fem, i min provisoriska säng som bestod av en fåtölj och en pall, så åt vi tårta och glass med jordgubbar, badade i mörkret till Dancing in the moonlight, bastade, badade igen, pratade om framtida yrken och tvillingar, blev bitna av myggen och försökte oss på finska snappsvisor.
Sa jag att det var min bästa midsommarafton?
sidan 34, en kväll i juni
jag hjälpte storebror att bära gitarren till bilen, sedan kramades vi hejdå innan jag gick hem och somnade om igen. Sedan vaknade jag inte förrän halv elva.
idag har jag badat och lekt haj med mina barnvaktsbarn, pratat resemål , peppat och försökt ge goda råd.
nu: dricker kaffe och har en allsångsdejt med Måns. ( åh om det ändå vore så väl!)
